My plug in baby, in unbroken virgin realities
Ännu en helg har passerat och jag upphör liksom inte att förvånas över hur förbannat fort tiden går. Om inte sådär jättesuperlänge så är 2009 slut och vad hände egentligen med allt? Vart tog tiden vägen? I am somewhat confused. Veckorna rusar förbi i hyperspeed i alla fall och man har tur om man ens klarar av att låtsas hinna med. Det är så mycket som ska göras. Förutom alla måsten av olika slag vill man ju ha ett liv också, det är en svår balansgång det där.
All denna stress och press gör i alla fall att man vill ta vara på de små ljusglimtarna i vardagen. Idag hände en liten sak som faktiskt gjorde min dag (som annars var fylld av trötthet, hunger och total avsaknad av motivation) en smula bättre. Jag kom gåendes på morgonen över skolparkeringen när jag blev omkörd av en bil som parkerade där, och killen som körde bilen hann fram till porten några meter före mig. Så stannade han plötsligt vid porten och höll upp dörren för mig. Hur ofta händer en sån sak? Jag blev helt paff, men sa glatt "Åh, tack!" och han svarade minst lika glatt "Ja, varsågod!". Gentlemannafasoner, det gillar vi. Jag har ingen aning om vem människan var dock, och han såg inte riktigt ut som en sådan som håller upp dörren för andra (okända) människor, men skenet bedrar. Just pga såna här saker som jag måste lära mig att inte döma folk efter hur de ser ut. Det fungerar i teorin men i praktiken så råkar jag göra det ganska ofta. Fy på mig.
I övrigt har jag och Agnes varit ute och promenerat lite ikväll, mycket skönt. Känns bra att jag för en gångs skull har rört på mig en aning mera regelbundet och med en så smått ökad frekvens på sista tiden. I vanliga fall ligger min frekvens på ungefär 1 gång i månaden så... Men jag kände att det var dags att ta tag lite i mitt liv. Får hoppas detta håller i sig, och inte rinner ut i sanden som alla mina 9089271919530068272 tidigare försök.
Nu tänker jag lägga mig i tid också, jag är mycket trött i ögat. Syns på katastrof/rädda liv imorgon, eight o'clock SHARP, så ska jag tamejfan visa er vem som är bäst i världen på framstupa sidoläge (haha, skrev viloläge först, någon behöver verkligen sin skönhetssömn), fria luftvägar och att improvisera bårbyggen. Eller nåt...
All denna stress och press gör i alla fall att man vill ta vara på de små ljusglimtarna i vardagen. Idag hände en liten sak som faktiskt gjorde min dag (som annars var fylld av trötthet, hunger och total avsaknad av motivation) en smula bättre. Jag kom gåendes på morgonen över skolparkeringen när jag blev omkörd av en bil som parkerade där, och killen som körde bilen hann fram till porten några meter före mig. Så stannade han plötsligt vid porten och höll upp dörren för mig. Hur ofta händer en sån sak? Jag blev helt paff, men sa glatt "Åh, tack!" och han svarade minst lika glatt "Ja, varsågod!". Gentlemannafasoner, det gillar vi. Jag har ingen aning om vem människan var dock, och han såg inte riktigt ut som en sådan som håller upp dörren för andra (okända) människor, men skenet bedrar. Just pga såna här saker som jag måste lära mig att inte döma folk efter hur de ser ut. Det fungerar i teorin men i praktiken så råkar jag göra det ganska ofta. Fy på mig.
I övrigt har jag och Agnes varit ute och promenerat lite ikväll, mycket skönt. Känns bra att jag för en gångs skull har rört på mig en aning mera regelbundet och med en så smått ökad frekvens på sista tiden. I vanliga fall ligger min frekvens på ungefär 1 gång i månaden så... Men jag kände att det var dags att ta tag lite i mitt liv. Får hoppas detta håller i sig, och inte rinner ut i sanden som alla mina 9089271919530068272 tidigare försök.
Nu tänker jag lägga mig i tid också, jag är mycket trött i ögat. Syns på katastrof/rädda liv imorgon, eight o'clock SHARP, så ska jag tamejfan visa er vem som är bäst i världen på framstupa sidoläge (haha, skrev viloläge först, någon behöver verkligen sin skönhetssömn), fria luftvägar och att improvisera bårbyggen. Eller nåt...
