Emelie

Det känns som att livet går i något slags invers på ultrarapid nu. Alla dagar bara flyger förbi, det känns som att mitt liv är som i The Sims när minuterna tickar förbi fortare än vanliga sekunder gör.  Det kanske till och med är så, hela mitt liv är en illusion uppbyggd av någon taskig liten unge som sitter och styr precis allt jag gör, tänker, vill, känner och upplever. Läskigt.

Hur som helst, i den här takten kommer jag snart stå vid skåpen på Hjampis igen, hänga av mig jackan, plocka ut mina böcker och undra försiktigt vad tusan det var som hände egentligen med detta sommarlov som ju är mitt sista genom tiderna. Var det allt? Jag kanske bara bygger upp förväntningarna å det grövsta här.

Idag har jag putsat fönster. Det låter inte så spännande, men faktum är att det var det. Vi har nämligen en eller flera getingar här omkring som har bosatt sig stuprören eller under taket eller något, och jag råkar ha en förskräcklig fobi för just getingar. Saken är den att getingarna blev alldeles till sig av lukten av fönsterputs (eller så var det jag som hade en ur getingsynpunkt mycket attraktiv doft av svett och solkräm), och tyckte att det var väldigt trevligt att komma och hälsa på mig där jag stod och putsade. Jag undrar nästan vad mina grannar tänkte där jag i vild panik hoppade ner från pallen, fäktade med armarna och skrek så att bikinin nästan trillade av i blotta förskräckelsen. Mest rädd var jag för att getingen skulle ta sig in i huset, då hade detta antagligen varit min sista dag i livet, eftersom den hade kommit och ätit upp mig när jag gått och lagt mig.

Det var helt garanterat en sån här geting:



Och jag var bikupan.

Jag har hamnat i någon slags blogg-apati. Eller jag vet inte. Jag har saker att blogga om, meningslösa men må så vara, men jag orkar inte skriva ner det. Jag loggar in och tänker ungefär "blä" och sen så loggar jag ut igen.

Nu ska jag skriva ett kort inlägg iaf. Det kommer att handla om min dag i stora drag, och vilka saker som gjorde den bra, för en bra dag har det varit.

Jag fick omelett till frukost av pappa, som jag dessutom fick avnjuta på altanen i solen som faktiskt stekte ordentligt. Den stekte till och med så mycket att det inte ens gick att ha klänning på sig, utan jag fick byta till bikini ögonaböj. När har det hänt senast?
Efter det så har jag intensivstekt hela dagen, och läst en hel del (tyvärr inte körkortsteori, som ju är det jag egentligen borde läsa). Axel kom förbi och vi vann storslaget en kubbmatch mot min far och min bror, eftersom vi är så fantastiskt bra. När Axel sedan övergav mig till förmån för middagsmat så övningskörde jag ett tag, och det gick rätt så bra, förutom att jag inte var så himla fantastisk på att fickparkera men det är väl något man får jobba på.
Nu ska jag äta sillsallad på hårdbrödmacka (woho) och göra ingenting. Kanske ägna mig åt djupa filosofier om livets outgrundligheter, eller så kollar jag kanske en film. Vem vet?

Min hals gör ont som fan och jag kan av denna anledning inte sova. Jag har provat allt... Bränt den med skållhett te varvat med att försöka svälja men samtidigt inte svälja isbitar, utan liksom hålla kvar dem i svalget (varning för kväljningar), och jag har levt på Strepsils, Ipren och vatten idag.
Dessutom är näsan täppt och det pågår ett världskrig i mitt huvud just nu. Jag har sån muskelvärk och det ömmar så mycket överallt att jag nästan tror jag har både MS och spetälska på samma gång.

Nu ska jag väl lägga mig i min säng igen och fortsätta tycka synd om mig själv. Detta, tillsammans med viss sömnbrist, bådar verkligen gott inför morgondagen.

Ibland tror jag nästan jag börjar ändra åsikt om barn. Jag är ju inte direkt den som är mest känd för att älska barn, men igår och idag efter uttröttande, tinnitusframkallande arbetsdagar så värmde det mitt hjärta när jag fick kramar av några av barnen och fick höra saker som "Emelie, det är så roligt att du är här med oss!" och "Emelie, du har så vackert hår". Och vad är det man brukar säga, av barn och fyllon får man höra sanningen? Haha. En av dem gav mig en teckning, dessutom. Kan det bli bättre?

Tyvärr är det ju så att alla inte är såhär fina, det finns ju några såna där som man aldrig kommer undan och som triggar igång bus och stök bland alla de andra barnen som i övrigt är lugna. Men de var så få denna gång att jag inte tror det spelar så stor roll :)

I fredags var det skolavslutning, något som vi välkomnade med sådan ynnest att man aldrig någonsin sett maken till detta tidigare. Eller jo, det kanske man har. Lite ledsna var vi ju dock ändå, för alla vet ju hur mycket NV:are älskar skolan.

Själva avslutningen var i aulan där vi fick höra på lite sång och tal och prisutdelningar och sådär. Sofia blev lycklig vinnare till ett presentkort och NV:s egna rapportskrivningsmästare, Anna och Carro, fick ett hederspris som de gjort sig väl förtjänta av.
Kusin Andreas tog även sina första stora steg in i den riktiga vuxenvärlden genom att fylla 20 år samma dag (grattis än en gång! :D). Där bjöds det på tårtor av allehanda slag och även övrigt fika, vilket gjorde alla oss mätta och belåtna.
Efter ett klädbyte (tacka gudarna för det, aldrig mera såpass tajta klänningar) var vi en glad skara (jag, Klara, Sofia, Elin, Henrik och Viktoria) som möttes på ICA på stan för att inhandla kvällens middag. Vi skulle grilla korv, äta jordgubbar och ha det allmänt trevligt, och så blev det. Även Hanna och Anna anslöt sig till oss senare.

Från Klara begav vi oss senare till Lompis en sväng. Efter att ha spenderat någon timme där så bestämde vi oss för att söka bättre möjligheter för kvällen och fick skjuts upp på stan igen, där vi besökte Robert. Där fann vi både bekanta och obekanta ansikten och det hela såg ut att bli en trevlig kväll.
Vi hade efter detta lite problem med vart vi skulle ta vägen, då det som bekant har uppstått en viss åldersskillnad i umgängesgruppen och alla är så att säga inte riktigt välkomna överallt. Surt för oss som är kvar, måste jag påstå.
Efter att ha vandrat runt lite utomhus, gått onödiga omvägar, tappat knappar/telefoner, varit en aning upprörda (åtminstone jag), haft löpartävling uppför besvärliga backar, orsakat tillfällig blindhet hos övriga deltagare (haha) samt skrattat åt diverse händelser under kvällen noterade vi att vi hamnat uppe på stan. Med listighet och taktik tog vi oss faktiskt så småningom in dit på just ett sådant ställe där vi inte är så hiskeligt välkomna egentligen, till både vår och andras förvåning.

Jag önskar jag hade lite fina bilder att bjuda på men jag har bara fotat 6 stycken allt som allt, därefter låg kameran gömd i väskan resten av tiden. Dessa bilder var i regel inte så fina bilder heller men jag kan dela med mig av dem i alla fall.
1.   2. 3. 4.   5.   6.

1. Hungriga och förväntansfulla människor
2. Lite oattraktiva jordgubbar
3. Klara äter korv på det coola sättet
4. Helt otroligt glada över att få skjuts :D
5. Så lyckliga att vi nästan sprängs trots att vi måste trängas lite.
6. Haha! I alla fall jag.

Sammanfattningsvis så var min fredag sjukt kul! Jag är otroligt nöjd, om man bortser från några små detaljer men så blir det ju alltid i större eller mindre utsträckning.

På lördag åt jag palt och var mycket nöjd med tillvaron. Jag fick även jordgubbspaj/tårta/kaka/vad det nu var. Gott var det i alla fall! Därefter umgicks jag med Matti och vi sprang hela långa vägen till Statoil i regnet och hyrde Australia, en film som var oväntat lång och ingen av oss hade riktigt viljestyrka nog att hålla ögonen öppna riktigt hela tiden. Så kan det gå. Filmen var trots tröttheten ganska bra.

Min söndag har jag i princip sovit bort, resten av tiden har jag varit deprimerad över regnet samt fikat hos farmor en sväng.
Nej usch vad långt det blev. Jag har inte ens sagt allt jag vill ha sagt men så får det vara nu. Jag ska fortsätta göra ingenting ikväll tror jag och kanske försöka vända tillbaka dygnet en aning. Kan bli tufft.

Godnatt alla monsterdiggare.

Denna torsdag är jag ledig från skolan, och tänkte därför ägna mig åt att jobba istället. Ska måla lite i Kurra, synd att inte solen steker men jag får umgås med min iPod och då går det säkert ganska bra. Allt blir som mycket trevligare med musik.

Nyss var jag och pratade med Ritva angående arbete nästa vecka. Har dessutom fått mitt arbetsschema för Frasses nu och det ser bra ut. Folk som jag känner får gärna komma och äta när jag jobbar så att jag får lite förståelse ifall jag gör fel, jag är ju väldigt grön ännu. Så om ni får en jakburgare istället för en ostburgare så kan ni bara ge mig en klapp på axeln och önska mig bättre lycka nästa gång, istället för att slå mig med en bricka i huvudet och aldrig komma tillbaka (som såklart alla okända människor skulle ha gjort). Angående festivalhelgen så jobbar jag lyckligtvis bara torsdagen, en dag som jag lätt kan undvara. Övriga dagar har jag nog inte riktigt tid :)

Nu ska jag hänga tvätt innan jag trycker lite näring i ansiktet. Vad vore livet utan lunch, liksom?

Nyss kände jag mig less på att bara ha suttit hela dagen, så jag fick ett ryck och placerade min kropp som inte alls är redo för beach 2009 på löpbandet. Det flöt nästan på bra till och med. Fast ungefär halvvägs in i passet kom jag på att jag var förskräckligt sugen på smörgåstårta. Ränderna går liksom aldrig ur.

Som tur var hade vi ingen smörgåstårta, annars kanske jag hade avbrutit min aktiva sysselsättning bara sådär och satt mig och ätit istället. Men jag jobbar på en förbättring här nu. Det där småätandet ska väck, jag har nu hållit mig i ungefär 2 dygn... Detta bådar gott...
Jag kan iaf tacka min matsmältning för att den i alla fall inte gör så att jag lägger på mig ALLA de kilon jag egentligen borde lägga på mig. För med mina mat- och motionsvanor borde jag vara ungefär såhär redo för beach 2009 nu vid närmare eftertanke:

Idag när jag kom hem så gjorde jag ingenting, vilket inte var så ovanligt, men saken är den att det kändes ovanligt. Jag har nämligen numera rätt att göra ingenting med gott samvete, eftersom jag inte har någonting mer skoljobb att göra alls. Det var en förunderlig känsla när jag insåg det, men jag kunde ändå inte låta bli att ha lite ångest över att inte plugga.
Nu är det inte så att jag vill plugga, inte på långa vägar, jag har bara inte riktigt vant mig vid känslan av frihet ännu. Jag kommer nog fortsätta ha ångest fram till mitten av augusti tror jag. Sen kommer jag anpassa mig lagom tills skolan börjar igen och då börjar jag om på ny kula.

Att trean skulle bli så himla lätt som alla säger har jag svårt att tänka mig, jag har nämligen ungefär 10000 ämnen att avverka på ett år. Nåja. Ingen mer kemi i alla fall, bara det är värt en livstid av lycka.

I alla fall, när jag kom hem så hade jag även en gnagande känsla av att jag hade glömt någonting. Sprang och kollade i jackfickorna och väskan efter mobil, nycklar, börs, allt sånt där livsviktigt. Inget av detta var glömt, inga uppgifter skulle utföras, inga böcker som jag behövde var kvar i skolan och varken spisar, strykjärn eller partikelacceleratorer var påslagna. Därför invaggade jag mig själv i ett visst lugn genom att anta att jag bara fått för mig någonting.

Så ringer telefonen kl 13.40 ungefär. Körskolan undrade varför jag inte befann mig på plats för min körlektion som hade börjat 10 minuter tidigare. Märkligt nog så hade jag helt glömt bort denna, men jag försäkrade Rolf om att jag skulle ta mig ner till körskolan med ljusets hastighet för att påbörja lektionen. Kvickt slängde jag mig ut genom dörren och upp på min cykel. Kom på att den hade punktering, så fick rusa in igen och börja leta efter min brors cykelnyckel i trasslet av en miljard nycklar hemma hos oss. Jag lyckades ganska bra. Därefter var det bara att slänga sig upp på cykeln och i en rasande fart trampa ner till körskolan. Jag trampade så fort att tiden nästan gick baklänges tyckte jag. Därefter blev Rolf så överväldigad av min enorma prestation att ta mig dit på så kort tid att han gav mig körkort direkt, bara sådär.

Eller inte. Men jag hann köra en del i alla fall. Jag anser mig bli ganska skicklig på det där med bilkörning nu (förutom att jag började råka köra 50 på en 30-väg för att jag råkade fokusera lite för mycket på en vinglig glassätande unge på cykel), jag hoppas på att jag lyckas med körkortet snarast efter att jag fyllt år. Om jag inte kört ihjäl mig eller någon annan (t ex en glassätande unge) tills dess, det vill säga.

Efter en händelserik (och näringsrik om man ska göra en lite förskönande omskrivning) helg i huvudstaden kom jag bittert hem till min snöiga hemstad igår kväll. Eller det snöade inte just då, men det snöar ändå i princip hela tiden så det kvittar om jag är exakt eller inte.

Egentligen gillar jag inte Stockholm, det känns som att folk är så snorkiga och dryga där. Visserligen är det bara ett fåtal som faktiskt är det, men de gör det så ordentligt att jag bara måste dra alla över en kam. Det är inte alls samma gemytliga och kramgoa stämning som i t ex Göteborg eller Malmö. Jag känner mig inte välkommen alls i våran vackra huvudstad... men det kanske beror på min inställning också.

Hur som helst, något som faktiskt ÄR bra med Stockholm är förstås det ofantligt mycket större utbudet av affärer och matställen. Som jag har handlat! Trodde jag hade ganska mycket pengar (i vilket fall som helst så har jag det inte längre) men så var inte fallet. Men mor har ställt upp ordentligt och betalat en stor del av mina inköp, tack mor! Det enda jag inte hittade som jag faktiskt behövde var ett par fina jeans, men jag skyller på att jag var så upptagen med att hitta sådant som jag egentligen inte behövde. Därefter tog orken och spänsten i trampdynorna tyvärr slut.

Jag har iaf äntligen hittat en bikini, en riktigt fin sådan måste jag säga. Jag är fortfarande lite ledsen över att min gamla (och bästa) håller på att dö, resåren i den har nämligen delvis torkat sönder. Så länge jag befinner mig på torra land så fungerar det ganska bra, men så fort jag börjar simma så vill trosorna bege sig söderut, något som jag bittert fått erfara under en livräddningslektion på badhuset här i stan. Men jag kommer inte slänga min gamla förrän resåren avlidit såpass att jag inte kan stå upprätt utan att den ramlar ner minsann!

Målet med denna resa var ju dock inte shoppingen utan att se Bruce Springsteen på Stadion. Mycket trevligt! Tyvärr så räckte mina ståtliga 162 cm över marken tyvärr inte till att se scenen när ca 5 st tvåmeterskillar fick för sig att ställa sig på rad framför mig. Jag blev arg och dagdrömde lite om röjsågar att kapa dem vid knäna med men tyvärr fick jag bara finna mig i det och inte se någonting alls. Senare provade vi istället att förflytta oss bakåt i publiken och uppnådde genast bättre resultat. Men de där röjsågarna lockade såklart fortfarande.

Usch vad långt detta blev. Så blir det iaf när man har lite att göra. Och rubriken där ja, med den menas att jag är ganska precis 1418 timmar ifrån att stega in i vuxenlivet. Eller 1418 timmar minus 14 minuter för att vara mer exakt, men exakt skulle jag ju inte vara och med det säger jag godnatt.

Idag var det ju då Hjampisjoggen som blev Hjampis-powerwalken (med viss hastighetsnedgång mot slutet) för min del. Vädret var ungefär det värsta det kunde vara en sådan här dag. Det blev en genomblöt mil i regn, snö, hagel och ungefär 1 sekund av ingen nederbörd alls. Tappert kämpade vi på där, jag och Henrik, och hatade våra liv en aning. Men jag är ändå nöjd med våran tid, min var iaf klart bättre än förra året om jag inte minns helt fel.
Hur som helst, jag gjorde ett antal val denna morgon innan jag gick till skolan. De handlade om att sminka sig eller ej, att ta regnjacka eller ej, att ta på sig mössa eller ej, samt att ta på sig vantar eller ej. Jag lyckades inte med att välja någonting rätt, ty detta blev mitt resultat:

• Jag sminkade mig ("Äh, det ser ut att spricka upp snart så inte gör det något att jag sminkar mig lite nu när jag ändå hade lite tid över."). 
• Jag tog ingen regnjacka ("Äh, det ser ut att spricka upp snart så jag kan nog ta min vanliga."). 
• Jag tog inget paraply ("Äh, det blir bara jobbigt att släpa på, dessutom ser det nog ut att spricka upp snart.").
• Jag tog varken mössa eller vantar ("Äh, sånt ska man inte behöva i juni. Dessutom kanske det blir varmt eftersom det ser ut att spricka upp snart.").

Resultat: Eftersom det absolut inte på något vis sprack upp, och efter att ungefär 10000 kubikmeter vatten träffat mitt ansikte i både fast och flytande form låg mascaran överallt utom på ögonfransarna. Jag såg ut som Dracula. Min jacka blev genomblöt efter ungefär 3 km, därefter var det bara att vandra i pina. Efter att jackan blivit så blöt så fick man inte direkt någon värme av att stoppa ner händerna i jackfickorna, eftersom det hade varit detsamma som att stoppa ner dem i närmaste vattenpöl. Jag frös som en hund de sista kilometerna.
Alltså: Underskatta aldrig den diaboliska makten hos Kirunas vädergudar. Det borde jag ha lärt mig efter nästan 18 år här.

Ikväll ska jag gå omkring ännu mera, ska jobba ända in på småtimmarna. Besvärligt att stiga upp imorgon skulle jag tro. Men men, pengar är pengar.

Om lite drygt en timme ska jag ta min sista spruta också. Sen är allt över, då ska jag leva i inbillningen att jag aldrig mer kommer behöva ta en spruta i hela mitt liv :) Det kommer bli ett underbart liv ända tills det verkligen gäller.