The Chief disdained the trader's dollars
Idag när jag kom hem så gjorde jag ingenting, vilket inte var så ovanligt, men saken är den att det kändes ovanligt. Jag har nämligen numera rätt att göra ingenting med gott samvete, eftersom jag inte har någonting mer skoljobb att göra alls. Det var en förunderlig känsla när jag insåg det, men jag kunde ändå inte låta bli att ha lite ångest över att inte plugga.
Nu är det inte så att jag vill plugga, inte på långa vägar, jag har bara inte riktigt vant mig vid känslan av frihet ännu. Jag kommer nog fortsätta ha ångest fram till mitten av augusti tror jag. Sen kommer jag anpassa mig lagom tills skolan börjar igen och då börjar jag om på ny kula.
Att trean skulle bli så himla lätt som alla säger har jag svårt att tänka mig, jag har nämligen ungefär 10000 ämnen att avverka på ett år. Nåja. Ingen mer kemi i alla fall, bara det är värt en livstid av lycka.
I alla fall, när jag kom hem så hade jag även en gnagande känsla av att jag hade glömt någonting. Sprang och kollade i jackfickorna och väskan efter mobil, nycklar, börs, allt sånt där livsviktigt. Inget av detta var glömt, inga uppgifter skulle utföras, inga böcker som jag behövde var kvar i skolan och varken spisar, strykjärn eller partikelacceleratorer var påslagna. Därför invaggade jag mig själv i ett visst lugn genom att anta att jag bara fått för mig någonting.
Så ringer telefonen kl 13.40 ungefär. Körskolan undrade varför jag inte befann mig på plats för min körlektion som hade börjat 10 minuter tidigare. Märkligt nog så hade jag helt glömt bort denna, men jag försäkrade Rolf om att jag skulle ta mig ner till körskolan med ljusets hastighet för att påbörja lektionen. Kvickt slängde jag mig ut genom dörren och upp på min cykel. Kom på att den hade punktering, så fick rusa in igen och börja leta efter min brors cykelnyckel i trasslet av en miljard nycklar hemma hos oss. Jag lyckades ganska bra. Därefter var det bara att slänga sig upp på cykeln och i en rasande fart trampa ner till körskolan. Jag trampade så fort att tiden nästan gick baklänges tyckte jag. Därefter blev Rolf så överväldigad av min enorma prestation att ta mig dit på så kort tid att han gav mig körkort direkt, bara sådär.
Eller inte. Men jag hann köra en del i alla fall. Jag anser mig bli ganska skicklig på det där med bilkörning nu (förutom att jag började råka köra 50 på en 30-väg för att jag råkade fokusera lite för mycket på en vinglig glassätande unge på cykel), jag hoppas på att jag lyckas med körkortet snarast efter att jag fyllt år. Om jag inte kört ihjäl mig eller någon annan (t ex en glassätande unge) tills dess, det vill säga.
Nu är det inte så att jag vill plugga, inte på långa vägar, jag har bara inte riktigt vant mig vid känslan av frihet ännu. Jag kommer nog fortsätta ha ångest fram till mitten av augusti tror jag. Sen kommer jag anpassa mig lagom tills skolan börjar igen och då börjar jag om på ny kula.
Att trean skulle bli så himla lätt som alla säger har jag svårt att tänka mig, jag har nämligen ungefär 10000 ämnen att avverka på ett år. Nåja. Ingen mer kemi i alla fall, bara det är värt en livstid av lycka.
I alla fall, när jag kom hem så hade jag även en gnagande känsla av att jag hade glömt någonting. Sprang och kollade i jackfickorna och väskan efter mobil, nycklar, börs, allt sånt där livsviktigt. Inget av detta var glömt, inga uppgifter skulle utföras, inga böcker som jag behövde var kvar i skolan och varken spisar, strykjärn eller partikelacceleratorer var påslagna. Därför invaggade jag mig själv i ett visst lugn genom att anta att jag bara fått för mig någonting.
Så ringer telefonen kl 13.40 ungefär. Körskolan undrade varför jag inte befann mig på plats för min körlektion som hade börjat 10 minuter tidigare. Märkligt nog så hade jag helt glömt bort denna, men jag försäkrade Rolf om att jag skulle ta mig ner till körskolan med ljusets hastighet för att påbörja lektionen. Kvickt slängde jag mig ut genom dörren och upp på min cykel. Kom på att den hade punktering, så fick rusa in igen och börja leta efter min brors cykelnyckel i trasslet av en miljard nycklar hemma hos oss. Jag lyckades ganska bra. Därefter var det bara att slänga sig upp på cykeln och i en rasande fart trampa ner till körskolan. Jag trampade så fort att tiden nästan gick baklänges tyckte jag. Därefter blev Rolf så överväldigad av min enorma prestation att ta mig dit på så kort tid att han gav mig körkort direkt, bara sådär.
Eller inte. Men jag hann köra en del i alla fall. Jag anser mig bli ganska skicklig på det där med bilkörning nu (förutom att jag började råka köra 50 på en 30-väg för att jag råkade fokusera lite för mycket på en vinglig glassätande unge på cykel), jag hoppas på att jag lyckas med körkortet snarast efter att jag fyllt år. Om jag inte kört ihjäl mig eller någon annan (t ex en glassätande unge) tills dess, det vill säga.
