If you snooze, you lose.
Jag är en morgonmänniska utan att för den skull utesluta att jag är en kvällsmänniska. Jag gillar att vara vaken helt enkelt. Hade jag inte behövt sova över huvud taget hade jag tyckt att livet vore fantastiskt bra och jag hade haft tid att göra jättemycket mer än vad jag gör nu.
Jag tycker således om att vara vaken tidigt på morgonen. Dagen känns så lång då, jag får mycket gjort och det är trevligt att sitta med en kaffekopp i handen och, utan att bli alltför poetisk, uppleva det långsamt tilltagande gryningsljuset (detta förutsätter dock att det inte är sommar/vinter i Kiruna, men ja, oavsett ljus så är det trevligt att vara uppe).
Min kropp håller däremot inte alltid med. Förut kom jag alltid upp utan problem - det fanns en tid då jag med glädje klev upp kl. 05.00 och tog det lugnt hemma innan jag gick till skolan klockan 8. Nu är jag fastlimmad i sängen med blytunga ben och ögon som vägrar öppna sig när klockan ringer - och så snoozar jag. Snooze är ett straff mot mänskligheten, uppfunnet av någon sadistisk jävel som tycker det är underhållande att beröva mig både ordentlig sömn och ordentligt med tid på morgonen.
Varje kväll innan jag går och lägger mig bestämmer jag mig för att kliva upp direkt när klockan ringer morgonen efter. Varje morgon är jag en zombie som snoozar i 30-60 (!) minuter innan jag kommer upp, OM jag ens kommer upp. Det är inte som att jag blir piggare av det, det är inte som att det är en seger mot klockan på något vis när hela min morgonplanering förstörs, och det är framför allt inte god sömn de sista 60 minuterna. Jag hatar det, men ändå fortsätter jag. Detta kommer bli min död.
Story of my life.
