Emelie

Snodde detta från Sannes blogg. Man kan på denna sida gå in och kolla vilken låt som låg etta på Billboardlistan den dagen man föddes. Jag smickrades med denna klassiker, nämligen Bryan Adams - Everything I Do (I Do It For You):




I övrigt har det varit en högst alldaglig och tråkig måndag. Jag var väldigt emo de två-tre första lektionerna. Det blev bättre sen. Tror det berodde på kebabmackan jag tryckte i mig istället för slajmig blodpudding. Jag och Viktoria blev även lite rädda för de mystiska ryssarna som strök omkring på skolan, och de skrattade för övrigt åt alla smarta personer som vi har på våran vägg (alltså inte fotoväggen, utan den med ditmålade smarta människor som Einstein och Marie Curie). De hade nog skrattat ännu mer om de hade sett alla smarta och mindre smarta personer som vi har på våran "riktiga" vägg, dvs fotoväggen.

Dagens bekymmer blir väl vad jag ska äta till middag, samt om jag ska göra fysik, engelska eller ingenting alls. Efter torsdag, då är jag fri, om man bortser från psykologiredovisningen 1a april. Människan har verkligen ingen tidsuppfattning.

Läste en mycket upprörande sak i Aftonbladet idag. Vilka idioter. Lämna vårt sommarlov ifred!

Gårdagen tillägnades Expedition: Robinson-tittande. Det verkar faktiskt lovande, jag var lite rädd att mina höga förväntningar skulle krossas av TV4, att det bara skulle vara ett fiasko jämfört med SVT. Men det verkar faktiskt helt okej. Efter några avsnitt till så ska jag göra den riktiga bedömningen.

Dock saknar jag den gamla intro-låten en aning. Den får man ju inte ta bort! Men men.



Idag är det söndag och det brukar vara en ingenting-att-göra-för-att-man-inte-vill-göra-någonting-dag. Det verkar som att även detta blir en sån. Jag kan åtminstone gotta mig i att jag har träningsvärk i rumpan (som i princip aldrig har hänt) av mitt träningsryck igår (som i princip aldrig lär hända igen). Där ser man.

Den här lördagen har varit helt otroligt seg än så länge. Tiden går liksom bara inte, allting sker nu i ultrarapid. Vanligtvis när jag gör ingenting så brukar tiden gå väldigt fort. Jag begriper inte.

Och som vanligt så försvinner allt man skulle skriva så fort man loggar in. Tyckte jag hade massvis att säga, men tydligen inte. Igår var i alla fall en sedvanlig fredag med Henrik, Axel, Ben&Jerry's samt Dr. 90210, som för övrigt är det bästa programmet i världen. Host.
Nåja, det var lagomt och trivsamt och Henrik hade helt rätt när han sa att fastän det var en lam fredag så är det jävligt skönt att kunna göra ingenting ibland.

Nyss har jag ätit fiskgratäng. Nu är jag sjukt rastlös. Otroligt nog så känner jag för att springa, men jag tänkte vara barmhärtig nog att låta bli ända tills maten har sjunkit en aning, annars dör jag. Tills dess lär ju lusten försvinna, men det var ju en god tanke i alla fall.

Usch, varför skriver jag ens sånt här? Frustrerande meningslöst. Det får ni stå ut med, tack och hej.

Denna dag började bra. Solen sken, och vinden gjorde inte så mycket, det faktum att det var fredag gjorde att det trots allt kändes ganska bra. Jag hade ägnat hela gårdagskvällen åt att plugga matte, och det kändes faktiskt som att jag kunde allting, att provet som följde inte skulle bli något problem.
Ack så fel jag hade. Jag hatar hatar hatar mig själv just nu. För man kan säga som så att det gick mindre bra åt helvete. Det kändes som ganska bra när jag lämnade in provet till Georg, sedan kom jag ut och där satt Henrik och berättade om alla fantastiska svar som han hade fått fram. Inte långt senare kom resten av klassen ut och även de berättade glatt om hur underbara svar de fick på alla underbara frågor. Ungefär där någonstans så lossnade en bit av min själ, och den följde med min utandningsluft, delade upp sig i så små delar som det bara gick, och sen sögs den upp av skolventilationen och for bort, iväg, för att aldrig någonsin återvända.

Så kommer Georg efter. Visar upp Henriks 1337-prov. Jag tänkte att jag skulle smita innan alltför stor skada var skedd, så att jag åtminstone kunde få njuta litegrann av att det faktiskt var helg. Så kvickt ställde jag mig upp och gick, tänkte att jag skulle gå hem i solen och vara glad ett tag. Plötsligt ropas jag tillbaka av Georg, som meddelar: "Men du, det gick ju inte alls dåligt för dig! Jag har rättat ditt prov, vill du se det?"
Jaså, jaha minsann, tänkte jag då. Kanske det visade sig att man kunde göra på mitt sätt också? Men så var icke fallet. Jag skänkte resultatet ett förödande ögonkast, och det visade sig att hela min helg var förstörd trots allt. Georg hade ljugit, det var ett värdelöst prov. Värdelöst. Jag kände mig lätt självmordsbenägen, så jag vände på klacken och gick.

Plötsligt var inte det soliga vädret särskilt roligt längre. Jag tyckte mig känna att solen som skulle skina och värma mysigt bara gav mig hudcancer i kinden. Det blåste så att håret for i ögonen och fastnade i mina lypsylklädda, torra och svidande läppar. Snö blåste in i jackan. Fåglarna som skulle kvittra sin vårsång glatt för mig hade fått tuberkulos och hostade mest en massa slem och kraxade illavarslande. Det var halt och jobbigt att gå. Mitt knä värkte och mina vader stramade. Snön som skulle gnistra vit var bara en grådassig gegga. Bilar som körde förbi stänkte slask på mig. Den friska doften av vår hade ersatts av den inte fullt så friska doften av framtinad hundskit och annat mumsigt som har lagrats under vintern. Det var misär, helt enkelt.
Jag insåg att jag helt plötsligt har uppnått en viss acceptans. Jag känner inte längre någon rädsla inför denna misär, utan skall låta den omsvepa mig och ta emot mig med öppna armar. Men bara om jag byter från NV till verksamhetsträning. Eller så söker jag möjligen arbete som vad som helst som inte kräver utbildning, till exempel inom prostitution egenföretagande i Nizhny Tagil. I övriga fall får jag överväga seppuku som ett högt prioriterat alternativ.

Nu är det matte som gäller. Jag känner att jag vill blogga men att jag inte har tid, och har inte haft det under föregående dagar heller. Men efter imorgon, vid 11-tiden ungefär, då är jag fri ända fram till måndag. Sen är det engelska och fysik som gäller, tjoho vad jag älskar mitt liv.

Nu är 3 prov av 5 avklarade. Jag längtar tills denna period är över :(

I helg har jag jobbat, det var trevligt, nu känner jag mig rik. Det skapar dock vissa brydsamheter, med tanke på att jag då slösar mer än vanligt i tron att pengarna aldrig tar slut. Ett evigt gissel.

Något annat som i allra högsta grad är ett gissel är det faktum att jag redan börjat ha svår ångest angående Hjampisjoggen som är en årligt återkommande mardröm. För såhär är det: Alla som känner mig vet att jag inte gillar att springa. Det vet nog alla som inte känner mig också, jag är och har alltid varit en soffpotatis (undrans varför jag går NV...). Hjampisjoggen innebär ju då att man måste springa eller gå en mil. Att gå en mil är inga problem för mig, det kan rent av vara trevligt att gå och samtala med någon om allt mellan himmel och jord och bara ströva omkring sådär. Men det är ju det där springandet. Och det verkar som att alla ska springa i år. Utom jag. Hur blir det då med det där sällskapet att gå och samtala med? Det löste sig förra året, men löser det sig i år? Kommer jag att bli spottad på och sparkad ner i diket? Varför ser människor sånt nöje i att löpa fort? Hur kan man göra ämnen med negativa brytningsindex? När inträffar domedagen? Finns Gud? Frågorna är många.

I alla fall, medan alla springer omkring och svettas i takt till Nessun Dorma med lite bas etc. så kommer jag alltså gå sist och gråta. Om det inte finns någon annan som känner för att vara ett sällskapligt fetto med mig och promenera :) Antingen det, eller så bryter jag benet lite snabbt.

Såhär kommer alltså alla utom jag ha det den 3 juni:



Jag kommer istället se ut såhär hela vägen:

På tal om inget så har jag gjort en liten privat undersökning och kommit fram till att ICAs bruna bönor smakar skit. Felix ska det vara. Det ska jag för övrigt äta imorgon. Mums! Hade jag kunnat hade jag ätit det och falukorv jämt. Synd bara att man blir så konstig i magen.

Nu ska jag umgås med Henrik och njuta av att för en gångs skull ha en pluggfri kväll. Det händer inte så ofta nuförtiden :) Om man inte gör som jag för det mesta och skjuter upp det till sista kvällen. Men gör man rätt så borde man plugga jämt. Tragiskt nog så är jag inte tillräckligt ambitiös och överskattar min endags-inlärningsförmåga gång på gång på gång. Men men.

Jag är spyless på allt vad pluggande heter. Ändå har jag bara avverkat 1 prov av 5 kommande än så länge. Nåja.

Idag hade jag, Klara och Henrik ätartävling i matsalen, moget nog. Detaljerna kan ni läsa här, om det råkar vara av intresse för någon. Jag förlorade, ganska stort också, men ändå. Jag är fortfarande så mätt så att jag kan dö :(

Nu ska jag dyka in i arvsmassans magiska värld. Om jag tar mig igenom det levande (och klarar provet bra) så ska jag hoppa högt av glädje.

Psykologistuderandet går, frapperande nog, inte helt enligt förväntan. Min koncentrationsförmåga har obestridligen nått botten, och incitamentet har så sakteligen degenererats. Livskvaliteten höjdes dock avsevärt när pappa kom in med stekta bananer och glass till min hungrande kropp.

I något avseende så saknar jag Ingmar en smula. Vilken karl!

Det tog inte någon längre tid för oss att känna hur skolpressen föll ner över våra axlar igen. Jag kommer inte ha något liv de närmaste veckorna.

Anledning:
Denna vecka:
Imorgon: Prov i psykologi
Fredag: Prov i biologi (del två av genetiken)

Nästa vecka (vecka 12):
Måndag: Vattenanalys (med efterföljande rapportskrivande) + prov i svenska
Fredag: Prov i matematik

Vecka 13
Måndag/torsdag: Prov i fysik
Torsdag(?): Redovisning av engelskan

Dessutom slängde de in en tvärgruppsredovisning av socialpsykologiarbetet någon gång också, är en aning osäker på datumet. Plus allt hemarbete i matte, fysik, kemi med mera. Jag vill dö litegrann. Nåja, vecka 14 kanske jag kan försöka ta mig tillbaka till livet igen, tills dess finner ni mig i min källarkatakomb där jag kommer spendera tiden med böcker, häften, penna och sudd och kanske även min bäste vän TI-Nspire CAS.

Jag upphör inte att förvånas över den enorma masshysterin angående filmen Twilight, vampyrer och Robert Pattinson. Jag förstår liksom inte vad som gör det så bra att alla är på gränsen till att avlida av lycka. Visst, vampyrer är väl fascinerande på sitt sätt. Robert Pattinson är inte direkt ful. Edward, som han heter i filmen, är säkert en fantastisk person. Jag tror säkert att filmen berör på sina sätt. Har dock inte sett den, och inte heller läst böckerna, men att Twilight skulle vara vägen till frälsning, upplysthet, nirvana och hela faderullan har jag svårt att tro. Vi hade en diskussion om det i skolan idag, jag blev inte klokare för den delen. Nåja. Hur som helst; denna enorma fanatism angående ovan nämnda film påminner mig om ett fenomen som förekom för ett antal år sedan. En viss person blev ett objekt för fanatism för ungefär hela Sveriges fjortonåriga befolkning, där det verkligen gick till extrema mått. Det handlade då om en viss sångare, känd från ett årligt återkommande nöjesprogram på TV4, och han sjöng bland annat om penki för ingenting. Jag nämner inga namn, men jag kan ju alltid lägga in en bild.

Jag står nu inför ett mycket knepigt val. Att åka till stugan eller att inte åka till stugan. Stugan har ju fördelen att man får äta gott 24/7. Hemma kan man också äta gott 24/7, men då måste man själv springa hela vägen ner på Statoil och även betala för det.
Fast om jag åker så måste jag packa och det kändes jobbigt. Dessutom har vi bestämt att vi ska spela in film ikväll. Hemma alltså.

Svårt.

Idag kom jag hem från stugan, en mysig vistelse där gör gott ibland. Vägen dit var dock full av spektakulära händelser. Jag skulle nämligen åka tåg dit, och pappa skulle skjutsa mig till stationen och där, på plats ge mig pengar till tågresan (smart som man är så köper man såklart aldrig biljett innan man åker). Nu var det dock så att han inte hade några lämpliga kontanter att delge mig, vilket vi upptäckte på stationen, endast ett fåtal minuter innan tåget skulle gå. Inte heller jag bar på några kontanter, men jag hade ju mitt underbara Visa Electron som kanske skulle fungera. Vi hoppades stilla på det, därefter gav sig min far iväg.

Väl inne i stationshuset såg jag Anna, Märta och Henrik som skulle med samma tåg som jag. Detta gjorde mig glad, då jag inte är ett stort fan av att åka tåg på egen hand, det blir lätt ganska långtråkigt. Men nu fick jag sällskap på resan och allt var frid och fröjd. Detta ända tills konduktörstanten (som för övrigt verkade ganska sur, dock inte pedofil) kom fram och ville att jag skulle betala för tågresan, som sig bör. Det hade jag gladeligen gjort, men det visade sig att mitt mongolida Visa Jävla Electron inte fungerade på tåget. Alls. Och jag hade som sagt inga kontanter.

Som tur var så dök Anna upp som en räddande ängel och betalade för mig, allt medan konduktörskan stirrade på mig med en blick som sa "Din lilla skit, såna som dig brukar vi släppa av vid Njuohcanjávri där vi även ger dig ett redigt dopp i isvak. Du får även ta dig därifrån på egen hand, om du hittar tillbaka till hålet i isen där vi tryckte ner dig från första början, det vill säga." Anna fick tillbaka sina snällt utlånade pengar när jag nådde min destination, och resan fick ett lyckligt slut ändå.

I stugan har vi bara slöat, som sig bör. Ibland behöver man sånt!
Nu väntar jag på att Axel ska ringa, och därefter ska jag bege mig till Coop, varefter vi ska gå till Henrik. Även Jennie och Evelina skulle dyka upp där, vi skulle spela spel och grejer. Mysigt! :)

Idag var jag uppe och igång tidigt, fastän jag var en aning trött. Noterade att mitt förråd av hudkräm och diverse läppcerat började sina, så jag löpte raskt till Apoteket för att införskaffa nytt. Väl där så ställdes jag inför ett mycket svårt val. Det var nämligen så att i hyllan där de har alla läppcerat så fanns inte bara min vanliga som jag brukar ha (som är jättebra), utan också ett Bamse-cerat, som var jättesött och rosa och allt en flicka behöver. Länge stod jag och velade fram och tillbaka. Sött eller bra? Bra eller sött?

Det slutade såhär:

Det var som enklast att köpa båda. Bamse-ceratet luktade för övrigt mycket gott och vaniljigt (påminner om försvarets hudsalva, som jag älskar doften av) :D

Nu ska jag börja packa och städa lite innan jag åker till stugan. Kommer hem på onsdag, fram tills dess ska jag bara ta det lugnt och göra ingenting. Skönt ska det bli.

Idag var en mycket trött dag. Det gick ändå relativt bra ända tills det var dags för kemin, för när vi skulle börja se film (en ytterst ny sådan, bör det tilläggas helt utan sarkasm) så kände jag hur mina ögonlock verkligen inte orkade stå emot sin egen kroppsvikt längre. Eftersom jag inte ville göra Sara P mer förgrymmad på mig än vad jag anar att hon redan är så kämpade jag tappert med att försöka vålda upp dem igen. Det resulterade i att jag ändå inte begrep någonting av filmen, jag bara fokuserade på att hålla mig vaken. Men jag kan alltid söka förtröstan i att den filmen trots allt inte var särskilt lukrativ.

Resten av dagen höll jag långsamt på att avlida av trötthet. När jag slutade så for jag och pappa på arbetsförmedlingen för att hämta ansökningsblanketter för sommarjobb, lika bra att söka på flera ställen och tacka nej ifall det krockar än att inte ha nåt arbete alls. Hoppas jag får nåt bra.

Jag har även hunnit övningsköra idag. Första gången det blev landsvägskörning, jag var lite rädd. Dessutom hoppade en hare ut framför bilen mitt i allt och jag höll på att skita på mig i förskräckelse. Dumma djur. Den överlevde dock tror jag, men jag är osäker på om jag gjorde det.

Sedan slog jag på stort och sprang idag, något som jag inte gjort på vad som måste vara ungefär en halv livstid. Lite stolt blev jag, fast jag inte hade någon ork eller motivation. Det kommer som i vågor, det där. Ibland vill man helt enkelt äta morotskaka istället. Det gjorde jag också idag :)