Emelie

Denna dag började bra. Solen sken, och vinden gjorde inte så mycket, det faktum att det var fredag gjorde att det trots allt kändes ganska bra. Jag hade ägnat hela gårdagskvällen åt att plugga matte, och det kändes faktiskt som att jag kunde allting, att provet som följde inte skulle bli något problem.
Ack så fel jag hade. Jag hatar hatar hatar mig själv just nu. För man kan säga som så att det gick mindre bra åt helvete. Det kändes som ganska bra när jag lämnade in provet till Georg, sedan kom jag ut och där satt Henrik och berättade om alla fantastiska svar som han hade fått fram. Inte långt senare kom resten av klassen ut och även de berättade glatt om hur underbara svar de fick på alla underbara frågor. Ungefär där någonstans så lossnade en bit av min själ, och den följde med min utandningsluft, delade upp sig i så små delar som det bara gick, och sen sögs den upp av skolventilationen och for bort, iväg, för att aldrig någonsin återvända.

Så kommer Georg efter. Visar upp Henriks 1337-prov. Jag tänkte att jag skulle smita innan alltför stor skada var skedd, så att jag åtminstone kunde få njuta litegrann av att det faktiskt var helg. Så kvickt ställde jag mig upp och gick, tänkte att jag skulle gå hem i solen och vara glad ett tag. Plötsligt ropas jag tillbaka av Georg, som meddelar: "Men du, det gick ju inte alls dåligt för dig! Jag har rättat ditt prov, vill du se det?"
Jaså, jaha minsann, tänkte jag då. Kanske det visade sig att man kunde göra på mitt sätt också? Men så var icke fallet. Jag skänkte resultatet ett förödande ögonkast, och det visade sig att hela min helg var förstörd trots allt. Georg hade ljugit, det var ett värdelöst prov. Värdelöst. Jag kände mig lätt självmordsbenägen, så jag vände på klacken och gick.

Plötsligt var inte det soliga vädret särskilt roligt längre. Jag tyckte mig känna att solen som skulle skina och värma mysigt bara gav mig hudcancer i kinden. Det blåste så att håret for i ögonen och fastnade i mina lypsylklädda, torra och svidande läppar. Snö blåste in i jackan. Fåglarna som skulle kvittra sin vårsång glatt för mig hade fått tuberkulos och hostade mest en massa slem och kraxade illavarslande. Det var halt och jobbigt att gå. Mitt knä värkte och mina vader stramade. Snön som skulle gnistra vit var bara en grådassig gegga. Bilar som körde förbi stänkte slask på mig. Den friska doften av vår hade ersatts av den inte fullt så friska doften av framtinad hundskit och annat mumsigt som har lagrats under vintern. Det var misär, helt enkelt.
Jag insåg att jag helt plötsligt har uppnått en viss acceptans. Jag känner inte längre någon rädsla inför denna misär, utan skall låta den omsvepa mig och ta emot mig med öppna armar. Men bara om jag byter från NV till verksamhetsträning. Eller så söker jag möjligen arbete som vad som helst som inte kräver utbildning, till exempel inom prostitution egenföretagande i Nizhny Tagil. I övriga fall får jag överväga seppuku som ett högt prioriterat alternativ.