Emelie

Jag känner mig... pressad. Ut och in och allt känns bakvänt. Julen närmar sig, och istället för att känna myskänslan så känner jag mest bara stress. Detta kommer sluta med att jag tappar allt hår. Sen är det en massa annat också som stör mig, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Var i alla fall och handlade lite nya julprylar till hemmet idag med faster, i år ska det banne mig bli julstämning på riktigt! Imorgon ska vi komplettera med lite mer. I övrigt så var dagen faktiskt bra, något litet undantag sådär (onödigt "utbrott" vid lunchen till exempel), men i övrigt bra. Henrik fyller ju stor pojke idag också (grattis igen!) så det blev att gratulera, men vi får inte komma och äta tårta förrän imorgon :(

Men det som har legat och gnagt sedan igår är det som jag och ovan nämnda födelsedagsbarn samtalade om igår på MSN. Om saker man velat ha gjort/haft annorlunda. Det började ganska oskyldigt och lättsamt samtal men sedan, när jag skulle sova, så började jag faktiskt reflektera. Det som varit kan man ju inte ändra nu, men man kan ju faktiskt börja ta tag i saker. Och några av dem har jag tänkt ta tag i ett tag nu. Men det blir som inte. Jag vågar inte, orkar inte, tror inte jag klarar av allting. Inte på en gång. Och då blir allt såhär bakvänt, när man håller på och skjuta upp saker och ting.

En dag ska jag ändra på mig. Men inte nu. Senare.

Nu ska jag dricka kaffe och äta Ben & Jerry's. Som ni ser så är jag ett lika stort fetto som alltid, men som sagt, ändring kommer kanske sen. Nån gång. Jag har ju åtminstone självinsikt.

Så var då dessa två dagar av praktik över. Vi har fått vara på två olika ställen och det var intressant. Här följer en kort ett tappert försök till en kort sammanfattning:

Dag 1

Plats: Sjukhuset; röntgenavdelningen
Praktikkompanjon: Robert
Praktiktider: ca 10.00 till 14.30, dvs en ganska slö dag.
Syssla: Mest bara titta på och kolla vad de gjorde där. Men vi kom dit vid 10 som sagt, då fick vi utomordentligt snygga arbetskläder:

I helgen bar det alltså av till Luleå. Eller tja, det var en tvådagarstripp, kom hem igår kväll. Det var ganska händelserikt faktiskt. Tågresan ner var dock jobbig. På tåget ner så satt jag brevid en läskig typ som lyssnade musik hela tiden och som ibland gav ifrån sig ett litet ljud, till exempel "ooh" eller "humm". Det lät som att han började sjunga med i låten han lyssnade på men kom på sig själv och sedan avbröt för att inte skämma ut sig. Det var skumt. Nåväl, det hade jag inte så mycket emot.

Mitt problem var den jobbiga ungen, ~3 år, som satt ett par platser ifrån mig, och hans om möjligt ännu jobbigare mamma. Ungen var en bortskämd liten gris, det såg man direkt. Han gnällde, morsan daltade med honom, han fick som han ville om och om igen. Han levde om och stökade runt, och var allmänt jobbig. Hade jag inte haft några moraliska spärrar hade jag låst in morsan på tågtoaletten och sedan lärt ungen att veta hut.

Hur som helst, ungen gnällde och grinade (HÖGT!) så fort någonting inte var bra. Han fick inte tillräckligt många godisar, han fick alldeles för starka godisar, han klättrade på andra resenärers säten, väckte dem och kastade saker på dem (varav många hamnade på det stackars äldre paret som satt bakom dem). Efter ungefär 20 minuter så ville jag dö. Eller döda. Vilket som. Och det värsta var att ungens morsa inte sa till honom. När han började slänga saker på det gamla paret så var allt hon sa ungefär "Men gubbelubben, sluta nu, du stör ju de andra..." helt lugnt. Ungen fortsatte. Morsan brydde sig inte. Och så höll det på hela tågresan.

Jag hatar att såna människor får skaffa barn. Det borde finnas ett test som alla borde göra innan de skaffar barn, så man ser att de blir lämpliga föräldrar. Annars kommer världen gå åt helvete, och vissa människor är helt enkelt för dumma i huvudet för att få skaffa barn. De kommer aldrig bli lämpliga och så är det, shit happens. Köp en docka eller en hund eller nåt istället då, så slipper samhället lida.

Dessutom tycker jag att alla offentliga platser i Sverige ska förses med en "barnavdelning". Till exempel en särskild kupé på tågen för barnfamiljer med barn under kanske 10 år, särskilda barnfamiljsrestauranger (alternativt en speciell, avskild avdelning för barnfamiljer, ljudisolerad för att skona andras öron), och så vidare. Visst finns det lugna barn, och det är ju synd att de råkar hamna i den kategorin, men så länge det finns dåliga föräldrar som skaffar barn så ser världen ut som den gör.

Och jag hatar de föräldrar som anser det vara diskriminering att göra såhär som jag nämnde ovan. Tror det var nån restaurang nånstans för nåt år sen som införde detta och det var jättemycket folk som var upprörda över det. Men hey, skaffar man barn får man ta sitt ansvar. Då har man gett upp en stor del av sitt liv och då får man acceptera att man inte är välkommen överallt. Särskilt om barnfria platser skulle införas på offentliga ställen i hela landet. Då vet man verkligen vad man har framför sig, och då får man tänka till en extra gång innan man skaffar barn.

Tänk så fantastiskt att kunna gå och handla utan att bortskämda ungar skriker om att de vill ha glass mellan hyllorna, att åka flygplan utan gråtande ungar som får ont i öronen när man landar, att äta på restaurang i lugn och ro utan barnaspring och gnäll om mat och annat, och att åka tåg utan klättrande apungar som gör precis som de vill. Tänk. Vilken underbar värld.
Åh, jag måste bli diktator eller nåt så jag får ordna upp världen.


Hur som helst, nog om dåliga föräldrar och jobbiga ungar. I Luleå har jag handlat, handlat, handlat. Massor! Skor, tröjor, linnen, toppar, strumpbyxor, allt! Och det var hur kul som helst. Fast jag köpte nästan inga julklappar, bara prylar åt mig själv, trots att syftet med resan var ett större utbud av saker med julklappspotential. Men men, det kommer fler helger.
Och vi har ätit god mat och bara haft det mysigt, dock var hotellrummet ganska dåligt. Men man kan ju som inte vänta sig annat när man bokar i sista minuten så, och det var ju bara en natt så vad spelar det för roll!


Igår kom för övrigt Henke, Matti och Axel förbi och vi kollade film och svamlade. Som vanligt. Men det är trevligt så :)
Nu ska jag äta lunch!

Nu ids jag inte plugga mer matte. Jag har suttit här i timmar, och har ändå inte åstadkommit nästan någonting. Det är för att jag är så himla ofokuserad, börjar alltid hålla på med någonting helt annat.

Lista över saker jag gjort under tiden jag borde ha konstant pluggat matte:

• Letat ätbara, men inte alltför fläskiga saker att trycka i munnen (1 gång)
• Ätit detta - det var mandariner, för övrigt (1 gång)
• Druckit kaffe (ca 22 000 liter)
• Glömt bort att jag hällt upp kaffe i koppen så att det kallnat, vilket ledde till att jag var tvungen att gå ut i köket och mikra det (3 gånger)
• Spelat Harpan (2 gånger)
• Bloggat (2 gånger, denna inräknad)
• Kollat runt i andras bloggar med mera (5 gånger)
• Suttit på MSN och pratat om onödiga saker med folk (länge)
• Pratat i telefon (4 gånger, varav 2 relativt nödvändiga)
• Avbrutit pluggandet för att sjunga med i eller kolla upp texten till någon bra låt som ploppade upp när jag har hela musikbiblioteket på shuffle (typ 75 gånger, tur att jag är ensam hemma)
• Sovit (nästan 1 timme)
• Testat miniräknarens roliga och oupptäckta funktioner (2 gånger)

Med mera. Så det är inte så konstigt att jag inte får mycket gjort. Jag börjar misstänka av att jag lider av någon sorts bokstavskombination när jag har såna koncentrationssvårigheter...
Jag kommer ångra mig imorgon.

Den här torsdagen har varit lång, seg, mörk och kall. Och jag tror jag håller på att bli sjuk. Saken är den att vår 23-gradiga inomhustemperatur till trots så sitter jag här med två fleecetröjor, yllestrumpor och filt på mig och jag fryser ändå halvt ihjäl. Inte ens min goda kopp te, Brazilian Baía för att vara exakt, kunde värma mig.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, lägga mig i ugnen kanske.
För övrigt så är jag svintrött och funderar på om det är klokast att sova lite drygt en halvtimme, men då är ju problemet att jag förlorar en halvtimmes pluggtid, eller om jag ska vara vaken och plugga, men är man helt slut i skallen så brukar man oftast inte få in särskilt mycket intressant information, än mindre få det att fastna för gott. Dilemma.

Efter att denna skolvecka är över kommer hela världen kännas som himlariket på jorden. Jag är inte en sådan människa som faktiskt klarar av att hantera stress.

Ja just ja, vi fick tillbaka kemiproven idag. Aldrig nöjd.

Status: Har pluggat, gjort klart svenskan och engelskan och lite matte.
Har även hunnit med att träna litegrann. Jag känner mig förfärligt duktig. Eftersom jag är så duktig så ska jag nu unna mig sisådär 7.75 timmar sömn. Hoppas det är tillräckligt.

Det enda jag kunde gjort bättre idag är kanske att ha pluggat lite mer matte. Men det går ju åt helvete i alla fall så vad spelar det för roll. Har ju imorgon på mig också. Sedan, efter denna fredag, så tror och hoppas jag att jag får komma ur detta pluggkoma som jag har befunnit mig i de senaste två veckorna. Ibland är det bara så att man hatar NV. Eller snarare ofta(st).

På fredag ska jag i alla fall till Luleå, och då ska jag handla upp hela mitt kapital har jag bestämt. Nästan. Henrik ska ju få sin present också, dock har vi presentköpare lite problem med kommunikationen. Men det ska väl åtgärdas imorgon förhoppningsvis!

Godnatt.

PS. Jag upptäckte att jag ibland när jag bloggar använder mig av väldigt korta meningar, och väldigt sällan kommatecken. Nu är det lite av ett sådant tillfälle. Men som sagt, jag har ju startat en revolution mot kommatecken, åtminstone här på bloggen. Bortse från detta lilla tillägg bara, gott folk.

Fick hem en tidning från Uppsala Universitet idag, de ville tydligen värva mig dit. Plötsligt blev jag mycket avskräckt och osugen på att gå högskola, trots att de lindade in skiten i en massa fina ord, men läste man mellan raderna så kunde man se att där egentligen bara fanns melankoli, stress, press, förgängelse, sorg, smutsiga studentkorridorer och död. Kanske lite böldpest också. Skulle gått HR som sagt. Eller så kan jag ju alltid jobba på Trädgårdskonsum tills jag är 89.

Nu ska jag i alla fall lägga fokusen på att avsluta min gymnasieutbildning, så nu ska jag återgå till kemin och ägna resten av kvällen åt den sysslan. Kan det bli roligare en måndagskväll?

Igår arbetade jag från klockan 4 till klockan halv 12 ungefär. Det är sju och en halv timmes kånkande på bland annat potatisgratängsformar, tallrikar och glas, med förskräckligt obekväma skor, och jag har bara suttit ner en gång under hela kvällen (det var när jag var på toaletten så det var ju inte heller särskilt länge). Mina fötter kändes som att de hade lossnat när jag var klar sen, och hälarna gör fortfarande så ont att jag knappt kan gå. Nej, nästa gång blir det bekväma skor. De andra hade ju typ foppatofflor, hade jag vetat det hade jag definitivt inte kommit med de obekvämaste stövlarna i världshistorien.

Men förutom fotsmärtor var det kul! Fast lite stressigt i början, men det gick bra. Jobbade med trevliga människor också, fast jag var en helt vilsen nybörjare så såg de till att allt funkade och jag behövde inte känna mig dålig på nåt vis (fast det var jag). Roligt att vara på ett bröllop, alla är som så glada :P Andra roliga/konstiga saker som skedde under kvällen var att "Blekis" var i sanning kramsjuk och glad i hatten samt att nån i lila skjorta kidnappade mig och våldsbuggade med mig, mitt i stressen. Sen rufsade han om mitt hår så hårt och länge att min frisyr aldrig skulle bli sig lik igen, och förtäljde att om jag kände mig ensam någon gång i livet så skulle han alltid finnas där för mig. Saken var den att han var typ 40 år, och jag har aldrig sett karln förut, men äh, jag kanske behöver en mogen man en dag, vem vet?

Jag kanske ska börja fundera på ett yrke som servitris ;) Hoppa av NV nu direkt och sen blir det HR för hela slanten. För roligt var det, fastän ganska tungt att flänga omkring med en miljon tallrikar i händerna osv, men man vänjer sig. Idag har jag träningsvärk i armarna av vad jag gissar är potatisgratängerna (i enorma formar :O), men förhoppningsvis får man väl inte det ju oftare man arbetar.

När jag hade slutat (två av oss fick gå ett par timmar tidigare än de andra) så satt jag först ute vid en mysbrasa och väntade på skjuts, med sällskap av några ur bandet som spelade där, trevliga prickar. Sedan fick jag skjuts hem av min kusin och hans kompani. Fast det var El Morgo som körde, gick lite vilt till men det var kul, trots att "baksätet inte hade någon talan" ;) Och närmare porten än sådär har jag aldrig blivit avsläppt, man tackar så mycket!
Har nog aldrig varit skönare att lägga sig i sängen än igår, med sådär ömma fötter. Sen sov jag gott :)

Idag, fars dag till ära, ska jag till farfars stuga och fika, vet inte om vi ska äta lunch också men det får man se sen. Har inte varit där på 100 år så det ska bli kul. Efter det måste jag börja plugga kemi och jag är inte så sugen, men man måste väl :(

Dagen har varit högst ointressant... Jag har varit konstant trött, jag tror jag måste lägga mig i ide. Vaknade 9, steg upp halv 10, sen skulle jag väcka min bror och då somnade jag i hans säng och sov en timme till... Sen vaknade han och knuffade på mig så jag fick stiga upp, sen somnade han om igen och så fick det börja om från ruta ett. Fast jag somnade inte andra gången.
Tja, vidare så har jag solat och duschat och fönat håret och sminkat mig och suttit och varit sådär oproduktiv som bara jag kan vara, där det mest spännande man gör är att lägga patiens typ. Nu ska jag snart på Coop för lite smarta investeringar och sen ska jag promenera en stund innan det blir alltför mörkt, får se om jag får min broder med mig. Sen ska jag och jobba klockan fyra, noterade just att mitt inte särskilt jättestora kapital åter har sjunkit drastiskt på grund av allt köp av godis och ätbart i fiket på skolan, med mera, för tyvärr så blir det ju inte billigare av att man köper en massa billiga grejer istället för några få dyra (bör tilläggas att jag gör både och). Och då måste man således offra några helgdagar i sitt liv till förmån för arbete för att kunna överleva.
Nu har min bror äntligen spelat klart sin RS-quest eller vad det nu var så jag kan lämna huset en stund. Så detta blir slutet på dagens andra inlägg. Ta hand om er alla n00bs!

Dagens klädval: Vanligt. Så vanligt det kan bli. Mina äldsta jeans och min äldsta tröja typ. Inga krusiduller, fast det var fredag, men man måste lägga sånt åt sidan till förmån för provet.
Dagens i-landsproblem: Att jag hade en nyöppnad mascara imorse, och nya mascaror är alltid lite blöta och kladdiga i början. Resultatet blev att jag fick mascara mest överallt och fransarna såg mer ut som en klumpig matta än graciöst separerade, och tyvärr hade jag inte tid att åtgärda det på morgonen heller. Man kan ju få spunk för mindre.
Dagens fasa: Ett biologiprov som jag inte pluggat mycket alls till.
Dagens lättnad: Att ovan nämnda biologiprov var mycket, mycket lättare än vad jag väntat mig. Man ser ju hur det går.
Dagens bästa: Att vi inte hade fredagskemin den här veckan, plus att jag hann klart med matten.
Dagens ångest: Snarare veckans ångest. Det vanliga, tränar för lite och äter för mycket onyttigheter. Och jag slösar pengar som aldrig förr utan att kunna hantera det.
Dagens glädje: Glädjen efter Obamas seger i amerikanska presidentvalet håller fortfarande i sig.
Dagens tröttsamhet: Att jag nu måste börja plugga kemi tills på tisdag. Bah.
Dagens fundering: Varför är det så svårt att köpa saker åt killar? :(

"Emelie kan inte köra motorbåt, för hon har ingen motorbåt"

Denna poetiska rad fick jag i ett mms av min råaste kusin en gång, vilket jag just drog mig till minnes. Sånt blir man glad av. Den andra sången var ännu bättre men den är endast ett privilegium för alla råa människor.

Idag fick jag tårta, det är också en sån där grej som gör en glad. Kusin vitamin fyllde 12, mycket trevligt att träffa lite släktingar och sådär. Sedan har vi handlat och hämtat mina kläder som jag ska ha på nyårsafton. De uppfyllde inte riktigt mina förväntningar :( Men men, de får duga. Om jag inte hittar något annat som jag akut måste ha innan dess. Men det är inte så troligt, jag måste spara pengar. Är ju faktiskt jul och en hel massa födelsedagar som jag måste lägga ut presentpengar på. Klädhandlandet får återupptas i januari när allt sånt är överstökat.

Nu måste jag plugga biologi för gudars skymning vad jag är opluggad. Och vi har prov imorgon, bör tilläggas. Herregud.

Inatt var jag och Henke vakna hela natten för att se valvakan inför amerikanska presidentvalet. Självklart valde vi att följa den på femman, med Filip och Fredrik. Men dessa komiska genier till trots så somnade jag några gånger, Henrik tog det dock som en man och vaken hela natten. Gjort konstiga saker i sömnen har jag också gjort, men det är sånt som händer när man är trött och inte har koll. Jag har även ätit choklad. Det var gott. Det blev ännu godare när Obama vann också, för då kunde jag segernjuta av chokladen. Sedan har jag SMS-terrat en viss person, nämner inga namn, som hoppades på McCain och denne fick sina fiskar varma, hehu.

Idag var det bad på skolan och det var trist, jag skulle göra livräddningen som jag inte gjort ännu, och Hanna var den som skulle räddas, men jag tror jag dödade henne mest. 544363 kallsupar senare kom jag i alla fall upp på kanten med en hand, min kylskåpssmidighet till trots. Jag är imponerad av mig själv nästan. Men som vi alla vet så är badhuset en ond plats och jag gillar inte vatten, särskilt inte i näsan. Dock kändes det skönt att simma för jag var sådär mysigt slut i kroppen sen, vår idrottslärare gillar att köra med oss och det är väl bra på sitt sätt fast inte alla gånger.
Sen hade vi matte, inget speciellt där.

Nu kan jag inte skriva mer för jag ska skriva ett tal om psykopati och det kommer inte gå så bra.

Idag när jag såg mig i spegeln på morgonen så greps jag av ett uns panik. I mitt nyblonderade hår som jag haft 10 liter hårsprej i och sedan sovit med (det var alltså trassligare än döden), samt med de nya glasögonen på mig och en total avsaknad av smink så var jag skrämmande lik Johan Palm i Idol. Jag blev rädd. Sedan borstade jag håret och sminkade mig och då blev allt bra igen.

Igår var ingen bra kortspelardag. Vi (jag, Matti, Henke, Axel, Robert, och Rova kom lite senare) spelade Chicago när en utsökt bra film var avverkad och Jim och Carro hade gått. Det gick som inte så bra för mig. Alls. Och alla vet ju att jag är en hur dålig förlorare som helst. Bra exempel är den gången jag förlorade i Monopol hos Sara (det är typ 8 år sedan eller nåt) och därefter gömde spelet i flera år framöver bara för att slippa spela - och mest troligt förlora - igen. Tror jag bara spelat det en gång sedan dess, hata Monopol. En annan välbeskrivande anekdot är Gin Rummy i Danmark sommaren 2003, eller det för jävliga spelet Alfons Kuliga Kojspel som jag och min bror spelade för ungefär 10 år sedan... Nåja.

I alla fall. Det gick inte så bra för mig i Chicago, medan det för alla andra gick hur bra som helst (främst Henrik). Efter ungefär 4 omgångar insåg jag att allt skulle gå åt helvete, så jag spenderade mina omgångar i tystnad medan aggression sakta bubblade upp i kroppen. Till slut nåddes någon sorts gräns där jag var tvungen att börja släppa ut ilskan i små svordomar och arga uttryck, samt i viss mån uttryck för hur mycket jag avskydde turnissar som fick ha det bra men inte jag, och när sedan folket kring bordet (inte alla) började terrorisera mig så stegrades detta ännu mer.
Bristningsgränsen nåddes när jag efter ca 220 omgångar äntligen hade skrapat ihop 16 futtiga poäng - alla andra hade ca 454968936 poäng var - och jag äntligen fick ta Chicago, och samtidigt fick såpass bra kort att det faktiskt hade potential. Sagt och gjort, och jag var säker på att det skulle gå bra ända till sista kortet. En fatal spader sexa. Förhoppningsvis hade alla gjort sig av med sina spader innan, tänkte jag, eftersom jag lagt ut några höga spaderkort i min vinstparad. Så sexan åkte ut, och till min stora fasa såg jag Mattis neutrala ansiktsuttryck förvridas till ett lyckligt leende, hur han lättat släppte ifrån sig en liten flämtning - och lade ut spader knekt. Spader jävla knekt. Jag fick backa bakåt 15 poäng, så jag hade ett kvar. ETT. Jag sprängdes lite inombords och kastade alla mina kort på Matti och vrålade så gott det gick utan att väcka hans familj. ETT POÄNG! Jag ville döda någon.

Olyckligtvis så sa Robert en kort stund därefter en ödesdiger kommentar för att retas, olyckligtvis så satt han bredvid mig. Där var alla gränser tänjda tills de sprack. Jag slog till honom av all min kraft :( Förlåt. Det värkte i handen ett bra tag efteråt, märkte det först när jag lugnat ner mig, stackarn måste ha fått hur ont som helst. Tur att jag är ganska svag då...

Sedan gick det fortsatt åt helvete, och efter att ha stängt in mig på toaletten i ett tappert försök att lugna ner mig så insåg jag att situationen var ohållbar. Robert ansåg också att jag inte var kapabel att spela längre. Jag lade mig i soffan för att titta på TV i lugn och ro istället, utan förluster. Tyvärr övertalade Axel mig att komma tillbaka till min misär, men den varade inte länge för sedan vann någon som jag inte minns vem, det hela är ett töcken eller så har jag bara förträngt det. Aldrig mera Chicago. Antingen det eller så får någon lobotomera mig... Jag är ju en samhällsfara. Blir tvångströja nästa gång vi spelar, om det blir någon.