Världens sämsta förlorare
Igår var ingen bra kortspelardag. Vi (jag, Matti, Henke, Axel, Robert, och Rova kom lite senare) spelade Chicago när en utsökt bra film var avverkad och Jim och Carro hade gått. Det gick som inte så bra för mig. Alls. Och alla vet ju att jag är en hur dålig förlorare som helst. Bra exempel är den gången jag förlorade i Monopol hos Sara (det är typ 8 år sedan eller nåt) och därefter gömde spelet i flera år framöver bara för att slippa spela - och mest troligt förlora - igen. Tror jag bara spelat det en gång sedan dess, hata Monopol. En annan välbeskrivande anekdot är Gin Rummy i Danmark sommaren 2003, eller det för jävliga spelet Alfons Kuliga Kojspel som jag och min bror spelade för ungefär 10 år sedan... Nåja.
I alla fall. Det gick inte så bra för mig i Chicago, medan det för alla andra gick hur bra som helst (främst Henrik). Efter ungefär 4 omgångar insåg jag att allt skulle gå åt helvete, så jag spenderade mina omgångar i tystnad medan aggression sakta bubblade upp i kroppen. Till slut nåddes någon sorts gräns där jag var tvungen att börja släppa ut ilskan i små svordomar och arga uttryck, samt i viss mån uttryck för hur mycket jag avskydde turnissar som fick ha det bra men inte jag, och när sedan folket kring bordet (inte alla) började terrorisera mig så stegrades detta ännu mer.
Bristningsgränsen nåddes när jag efter ca 220 omgångar äntligen hade skrapat ihop 16 futtiga poäng - alla andra hade ca 454968936 poäng var - och jag äntligen fick ta Chicago, och samtidigt fick såpass bra kort att det faktiskt hade potential. Sagt och gjort, och jag var säker på att det skulle gå bra ända till sista kortet. En fatal spader sexa. Förhoppningsvis hade alla gjort sig av med sina spader innan, tänkte jag, eftersom jag lagt ut några höga spaderkort i min vinstparad. Så sexan åkte ut, och till min stora fasa såg jag Mattis neutrala ansiktsuttryck förvridas till ett lyckligt leende, hur han lättat släppte ifrån sig en liten flämtning - och lade ut spader knekt. Spader jävla knekt. Jag fick backa bakåt 15 poäng, så jag hade ett kvar. ETT. Jag sprängdes lite inombords och kastade alla mina kort på Matti och vrålade så gott det gick utan att väcka hans familj. ETT POÄNG! Jag ville döda någon.
Olyckligtvis så sa Robert en kort stund därefter en ödesdiger kommentar för att retas, olyckligtvis så satt han bredvid mig. Där var alla gränser tänjda tills de sprack. Jag slog till honom av all min kraft :( Förlåt. Det värkte i handen ett bra tag efteråt, märkte det först när jag lugnat ner mig, stackarn måste ha fått hur ont som helst. Tur att jag är ganska svag då...
Sedan gick det fortsatt åt helvete, och efter att ha stängt in mig på toaletten i ett tappert försök att lugna ner mig så insåg jag att situationen var ohållbar. Robert ansåg också att jag inte var kapabel att spela längre. Jag lade mig i soffan för att titta på TV i lugn och ro istället, utan förluster. Tyvärr övertalade Axel mig att komma tillbaka till min misär, men den varade inte länge för sedan vann någon som jag inte minns vem, det hela är ett töcken eller så har jag bara förträngt det. Aldrig mera Chicago. Antingen det eller så får någon lobotomera mig... Jag är ju en samhällsfara. Blir tvångströja nästa gång vi spelar, om det blir någon.
I alla fall. Det gick inte så bra för mig i Chicago, medan det för alla andra gick hur bra som helst (främst Henrik). Efter ungefär 4 omgångar insåg jag att allt skulle gå åt helvete, så jag spenderade mina omgångar i tystnad medan aggression sakta bubblade upp i kroppen. Till slut nåddes någon sorts gräns där jag var tvungen att börja släppa ut ilskan i små svordomar och arga uttryck, samt i viss mån uttryck för hur mycket jag avskydde turnissar som fick ha det bra men inte jag, och när sedan folket kring bordet (inte alla) började terrorisera mig så stegrades detta ännu mer.
Bristningsgränsen nåddes när jag efter ca 220 omgångar äntligen hade skrapat ihop 16 futtiga poäng - alla andra hade ca 454968936 poäng var - och jag äntligen fick ta Chicago, och samtidigt fick såpass bra kort att det faktiskt hade potential. Sagt och gjort, och jag var säker på att det skulle gå bra ända till sista kortet. En fatal spader sexa. Förhoppningsvis hade alla gjort sig av med sina spader innan, tänkte jag, eftersom jag lagt ut några höga spaderkort i min vinstparad. Så sexan åkte ut, och till min stora fasa såg jag Mattis neutrala ansiktsuttryck förvridas till ett lyckligt leende, hur han lättat släppte ifrån sig en liten flämtning - och lade ut spader knekt. Spader jävla knekt. Jag fick backa bakåt 15 poäng, så jag hade ett kvar. ETT. Jag sprängdes lite inombords och kastade alla mina kort på Matti och vrålade så gott det gick utan att väcka hans familj. ETT POÄNG! Jag ville döda någon.
Olyckligtvis så sa Robert en kort stund därefter en ödesdiger kommentar för att retas, olyckligtvis så satt han bredvid mig. Där var alla gränser tänjda tills de sprack. Jag slog till honom av all min kraft :( Förlåt. Det värkte i handen ett bra tag efteråt, märkte det först när jag lugnat ner mig, stackarn måste ha fått hur ont som helst. Tur att jag är ganska svag då...
Sedan gick det fortsatt åt helvete, och efter att ha stängt in mig på toaletten i ett tappert försök att lugna ner mig så insåg jag att situationen var ohållbar. Robert ansåg också att jag inte var kapabel att spela längre. Jag lade mig i soffan för att titta på TV i lugn och ro istället, utan förluster. Tyvärr övertalade Axel mig att komma tillbaka till min misär, men den varade inte länge för sedan vann någon som jag inte minns vem, det hela är ett töcken eller så har jag bara förträngt det. Aldrig mera Chicago. Antingen det eller så får någon lobotomera mig... Jag är ju en samhällsfara. Blir tvångströja nästa gång vi spelar, om det blir någon.
