Till alla som tar sig den här tiden att läsa
De där små sakerna i vardagen kan göra så mycket. De gångerna man känner att man inte är tagen för given, att folk lägger märke till att man finns, att man är behövd och omtyckt. För även om man kanske innerst inne vet att man är det så behöver alla nog bli påminda om det ibland, på ett eller annat sätt. Och oavsett om man behöver det eller inte så kan den lilla bekräftelsen ändå göra en så himla glad. Som ett glatt hej eller en kram när man möts. Ett telefonsamtal utan egentlig anledning bara för att man hade lust att prata. Ett sms om att man saknar varandra när man är borta. Att säga att man tycker om varandra, bara för att fastställa det än en gång.
Det är en sådan liten grej att göra, men det kan betyda så mycket. Och jag vet att jag själv inte är så bra på sådant här, och jag är inte ensam. Varför är vi så dåliga på det här egentligen? För tanken/känslan finns ju där i grund och botten, man tycker faktiskt om varandra, och man saknar faktiskt varandra (antar jag?), men man kommer bara inte riktigt till handling med att bekräfta det så ofta. Tråkigt nog. För jag vet ju själv hur glad jag blir när det händer, och hur modfälld jag kan bli när det inte händer.
En mycket god vän till mig kom dock till handling idag och gjorde en sådan här liten grej. Hon är faktiskt en av de få jag vet som gör så rätt ofta, och det är aldrig så att man skulle tröttna, tvärtom. Det är lika trevligt varje gång det händer.
Tack Agnes, jag tycker om dig så himla mycket. Du gör mig glad <3
