Emelie

20 november är förbi och jag trodde nästan innan att ingenting skulle vara roligt längre efter detta (för det skulle ju bli den roligaste dagen i hela våra liv), men så är icke fallet för jag ser ännu fram emot nya saker. Men det blev en väldigt lyckad kväll överlag, självklart med några undantag men det hör ju alltid till. Födelsedagsbarnen verkade glada och nöjda med sina presenter, stämningen var god, tårtan var fin och smakade alldeles utmärkt (tyvärr orkade jag inte äta så mycket av den), musiken var trevlig och alla aktiviteter föll mig i smaken. Det som var lite mindre bra var väl att den ena hälften av födelsedagsbarnet spårlöst försvann mitt i allt, jag har bulor och blåmärken efter att ha ramlat en del och blivit nästan-mördad en del, allt folk splittrades och gick upp i rök vid 11-12 någon gång, och de två icke-Kirunabor (varav en inneboende hos mig) som jag skulle vara vägvisare åt råkade jag lämna kvar på Arran när jag gick hem, vilket orsakade en del sura miner. Men jag hade en mycket, mycket bra anledning att lämna dem kvar.

21 november var dagen då jag fick uppleva något som kan vara det sämsta fysiska tillståndet hittils i hela mitt liv. Mentalt sett var jag dock väldigt tillfreds med tillvaron, och nu såhär i efterhand så känns inte gårdagen som en big deal egentligen, trots att jag kanske inte riktigt tänkte på det under de svåraste stunderna.

Och idag är jag fortfarande inte helt återställd men borde vara det snart. Jag måste dock lägga tillfriskningsenergin på ett synnerligen onödigt engelskaarbete (som jag inte alls vill göra) istället.
Men det är väl bara att ta tag i det och få bort det så fort som möjligt, så jag får sova sen. Underbara tanke.