jaghatarattkommapårubriker
Igår var en PMS-dag då jag var otroligt nere. Motivationen att ta emot kunder på jobbet med ett leende på läpparna var inte särskilt stor, och jag var trött, hungrig och kände mig precis sådär ensam och värdelös som jag alltid gör när jag har PMS. När jag då slutligen kom hem och räknade med åtminstone en trevlig familjemiddag där jag känner mig önskad i alla fall litegrann, ja då möttes jag av ett hus som var tomt och tyst och mörkt. Jag var lite sugen att sätta mig ner och grina men jag skärpte till mig sedan när min kusin undrade om jag och min bror ville gå med henne på Paranormal Activity lite senare under kvällen. Då kände jag mig lite omtyckt igen och jag hade dessutom fått tillfälle att äta lite (mikrad) middag, så humöret steg betydligt.
Filmen var nog något av det läskigaste jag sett på ett väldigt bra tag, och jag var nästan lite mörkrädd när jag skulle köra in bilen i garaget, ett utrymme i vårt hus som jag redan tidigare funnit en aning obehagligt. Men jag var nog inte ensam om att vara rädd, med tanke på all tinnitus jag fått av alla idioter inne på bion som måste förstöra det hela genom att skrika för full hals så fort en lampa tänds eller någon knackar på en dörr i filmen. Fruktansvärt frustererande, vet man att man är sådär rädd kan man hyra skräckfilmer och se dem hemma med sina skrikande vänner istället, så man slipper förstöra för... tja, de ca 10% av biobesökarna som inte skrek. De riktiga biobesökarna alltså. Hehe.
Efter filmen var alltså min manodepressiva sinnesstämning utbytt mot lätt ängslighet, men det var i alla fall en förbättring. Det sista jag hade kvar att åtgärda av det som felade för mig var sömnen, så jag slängde mig nästan handlöst i säng efter ett litet tag. Idag känns, åtminstone just nu, som en bättre dag. Jag hoppas dock på att ingen jobbig kund ska komma och vara elak mot mig när jag jobbar, för det finns faktiskt risk för att jag bryter ihop och antingen börjar skrika som ett psykfall på honom/henne, alternativt sätter mig ner på golvet och börjar stortjuta, vilket ju kan förstöra Frasses image litegrann.
Filmen var nog något av det läskigaste jag sett på ett väldigt bra tag, och jag var nästan lite mörkrädd när jag skulle köra in bilen i garaget, ett utrymme i vårt hus som jag redan tidigare funnit en aning obehagligt. Men jag var nog inte ensam om att vara rädd, med tanke på all tinnitus jag fått av alla idioter inne på bion som måste förstöra det hela genom att skrika för full hals så fort en lampa tänds eller någon knackar på en dörr i filmen. Fruktansvärt frustererande, vet man att man är sådär rädd kan man hyra skräckfilmer och se dem hemma med sina skrikande vänner istället, så man slipper förstöra för... tja, de ca 10% av biobesökarna som inte skrek. De riktiga biobesökarna alltså. Hehe.
Efter filmen var alltså min manodepressiva sinnesstämning utbytt mot lätt ängslighet, men det var i alla fall en förbättring. Det sista jag hade kvar att åtgärda av det som felade för mig var sömnen, så jag slängde mig nästan handlöst i säng efter ett litet tag. Idag känns, åtminstone just nu, som en bättre dag. Jag hoppas dock på att ingen jobbig kund ska komma och vara elak mot mig när jag jobbar, för det finns faktiskt risk för att jag bryter ihop och antingen börjar skrika som ett psykfall på honom/henne, alternativt sätter mig ner på golvet och börjar stortjuta, vilket ju kan förstöra Frasses image litegrann.
