Emelie

Det ringer hemma hos oss under kvällen, och pappa svarar. Han räcker snabbt över luren till mig med orden "Du har telefon".

Jag: Hallå?
Ung säljarkille med lätt nasal stockholmsdialekt: Hej, jag ringer från Tele2! Jag tänkte höra om du är medveten om fnesukgnbalhuehgklanga? (Han pratar alltså så snabbt att jag inte hör alls vad han säger)
Jag (gissar): Eh... nej?
Säljaren (med dryg röst): Haha... Jaså inte? Kan det vara Telia kanske?
Jag (ledsen och ovetande): Det kanske det är ja...
Säljaren: Jaja, men vet du på ett ungefär vad du betalar per månad för fast telefoni?
Jag: Nja... Alltså... Det är inte jag som ansvarar för telefonin i hushållet.
Säljaren: OJ! Jaha. Men vem är det då?
Jag: Han som du pratade med nyss. Ska jag räcka tillbaks luren till honom?
Säljaren (besviket): Ja det kan du väl göra...
Jag: Okej, ja men tack då. Hejdå!

Så räcker jag tillbaka luren till min far.
Pappa: Ja hallå?
Säljaren: KLICK.

Han var tydligen inte intresserad av att ställa de frågorna en gång till. Eller så fick han väldigt bråttom iväg någonstans. De har de inte lätt, de där säljarna.