Emelie

Det finns många sätt att skriva fel på i svenska språket, det är ju trots allt, som vi diskuterade idag, ett av de svåraste språken att lära sig. Kanske även för en människa som är född i Sverige och som har talat svenska sedan barnsben, med tanke på hur mycket felaktigheter man ser varje dag. Och det mesta är väl bara slarv, egentligen, man råkar skriva fel lite då och då (jag är långt ifrån oskyldig själv), och stavar man fel någon gång ibland så är det väl inte heller hela världen. Något som jag obönhörligen stör mig på är dock särskrivningarna, som sakta kryper in i svenska språket, infiltrerar och underminerar det och gör det till en kaskad av ordmissbruk och icke mönstergilla tvångsföreställningar om hur ord skall sammanslås.

Anledningen till att jag hatar särskrivningar så mycket är dels på grund av estetiska skäl (tycker det ser helt efterblivet ut, och ger ett mycket oseriöst intryck i till exempel reklamannonser) och dels på grund av att jag inte på något plan begriper varför folk särskriver. För i muntligt tal så lägger vi inte in någon paus mellan delarna i det sammansatta orden "barnvagn", "blötdjur", "jättestor" och så vidare. Hade vi lagt in en paus i dagligt tal så hade till och med betydelsen ändrats i vissa ord, exempelvis "sjuksyster" -> "sjuk syster", "renhjord" -> "ren hjord".

Så varför förekommer särskrivningarna? Varför envisas folk med att skriva att dagen var jätte tråkig, att engelska uppsatsen var svår att hinna med, att plast förpackningarna inte sorteras som de ska? Jag blir galen.

Några särskrivare i vardagen är bland annat:

Frasses
De som hade hand om containrarna på mitt sommarjobb förra året
Den som skrev etiketterna till pärmarna på mitt sommarjobb förra året...
Arbetsmiljöverket (längst ner på bilden, dock tveksamt om radbrytning räknas som särskrivning, men tekniskt sett så borde det vara ett bindestreck efter arbetsmiljö i så fall)
Affärsvärlden (samma anledning som föregående, varför inget bindestreck efter "fond"?)

Och här följer två som jag såg i Kiruna annonsblad häromdagen, och båda två förvirrar mig ganska mycket.
En annons angående en pimpeltävling. Varför är bara "vuxen klassen" tilldelad en särskrivning, men inte "ungdomsklassen"? Har två olika personer delat på bördan att skriva artikeln? Fast den som skrev om vuxen klassen skrev då i så fall även om priset i ungdomsklassen (en helt enastående DVD spelare!), så jag är tveksam.

Samma fenomen ses här:
I en annons från City Taxi (notera särskrivning redan i företagsnamnet), där de stolt proklamerar att de utför "limousine körning". Övriga sammansatta ord har de dock antingen skrivit ihop såsom de skall skrivas ("persontrafik", "minibuss") eller så har de förärat dem ett bindestreck ("handikapp-rullstolar", "bår-transporter"). Varför denna inkonsekvens? Detta förbryllade mig så allvarligt att jag nästan inte kunde sova, du milde tid.

Nåja, nu ska jag sluta vara bitter och istället gå ut och SPRIDA PROPAGANDAN FÖR ETT RENARE SPRÅKBRUK INOM SVEA RIKES GRÄNSER! Hrm.
Nej, det ska jag faktiskt inte. Jag ska jobba på min redovisning till engelskan imorgon. Därefter ska jag väl fortsätta sura över särskrivningarna i min ensamhet i evig tid, för det är inte som att jag gör nån skillnad för att jag är lite arg då och då.

---

Och i Skellefteå hade man mytomaner istället för draghundar. "Nog dug'e!", tjöt man.