När ambitionen tryter
Usch, jag har mycket att göra känns det som. Sånt där som man borde vara ambitiös nog att ta tag i, men inte orkar.
Idag tänkte jag faktiskt vara ambitiös, hela dagen lång. Allt kollapsade när jag började mitt sedvanliga missbruk av snoozefunktionen på morgonen. Jag förstår inte varför jag gör det. Jag blir ju bara förbannad när den där helvetes klockan ringer, och sen så blir man ändå inte piggare. Men det kanske är den där underbara känslan när man gör någon sorts revolt mot ett någorlunda strukturerat liv genom att återvända till sängen och ansluta sig till John Blund, istället för att stiga upp och göra sig klar för ännu en skoldag i livet. Som om man inte haft nog med sådana, men men.
Hur som helst, i en timme höll jag på. Det innebar att för att jag skulle hinna till skolan så hann jag inte duscha på morgonen, men jag ska ändå springa strax så det spelar nog ingen roll om jag duschar på morgonen eller eftermiddagen.
Jag hann ej heller äta frukost. Men det gjorde inte så mycket, både för att jag inte var hungrig alls och för att vi började klockan 10 och då hade vi idrott, som dessutom bara var teori. Vi höll på med det i ca 40 minuter och sen var det lunch, och jag var ändå bara så hungrig som jag brukar vara vid lunchtid när jag ätit frukost, dvs aphungrig. Jag har som inget mellanläge. Aphungrig eller inte hungrig, det brukar som inte finnas någonting däremellan, för när hungern verkligen slår till så slår den till hårt och skoningslöst.
Något som förbryllar mig är att jag som förr var hur hungrig som helst vid frukosttid innan skolan numera inte är särskilt sugen på någonting alls i alla mina arla morgonstunder. En kopp kaffe hade egentligen räckt, allt annat växer nästan i munnen ibland. Men pliktskyldigast äter man frukost ändå, mest bara för att man lever i en evig förhoppning om att man ska slippa höra magens hungersbröl under sista lektionen innan lunch. Fast magen brölar alltid ändå. Vid lunchtid är jag alltid hungrig, oavsett vad jag fått i mig innan. Jag tror nästan jag har nån sjukdom.
Nåja, tillbaka till det som detta inlägg egentligen handlade om, nämligen trytande ambition. Jag skulle egentligen göra detta när jag kom hem:
Nåväl, kort sagt så är jag dålig på att ta tag i saker och ting om det inte föreligger en extrem press på mig, ungefär i samma kaliber som en revolver mot mitt huvud.
Idag tänkte jag faktiskt vara ambitiös, hela dagen lång. Allt kollapsade när jag började mitt sedvanliga missbruk av snoozefunktionen på morgonen. Jag förstår inte varför jag gör det. Jag blir ju bara förbannad när den där helvetes klockan ringer, och sen så blir man ändå inte piggare. Men det kanske är den där underbara känslan när man gör någon sorts revolt mot ett någorlunda strukturerat liv genom att återvända till sängen och ansluta sig till John Blund, istället för att stiga upp och göra sig klar för ännu en skoldag i livet. Som om man inte haft nog med sådana, men men.
Hur som helst, i en timme höll jag på. Det innebar att för att jag skulle hinna till skolan så hann jag inte duscha på morgonen, men jag ska ändå springa strax så det spelar nog ingen roll om jag duschar på morgonen eller eftermiddagen.
Jag hann ej heller äta frukost. Men det gjorde inte så mycket, både för att jag inte var hungrig alls och för att vi började klockan 10 och då hade vi idrott, som dessutom bara var teori. Vi höll på med det i ca 40 minuter och sen var det lunch, och jag var ändå bara så hungrig som jag brukar vara vid lunchtid när jag ätit frukost, dvs aphungrig. Jag har som inget mellanläge. Aphungrig eller inte hungrig, det brukar som inte finnas någonting däremellan, för när hungern verkligen slår till så slår den till hårt och skoningslöst.
Något som förbryllar mig är att jag som förr var hur hungrig som helst vid frukosttid innan skolan numera inte är särskilt sugen på någonting alls i alla mina arla morgonstunder. En kopp kaffe hade egentligen räckt, allt annat växer nästan i munnen ibland. Men pliktskyldigast äter man frukost ändå, mest bara för att man lever i en evig förhoppning om att man ska slippa höra magens hungersbröl under sista lektionen innan lunch. Fast magen brölar alltid ändå. Vid lunchtid är jag alltid hungrig, oavsett vad jag fått i mig innan. Jag tror nästan jag har nån sjukdom.
Nåja, tillbaka till det som detta inlägg egentligen handlade om, nämligen trytande ambition. Jag skulle egentligen göra detta när jag kom hem:
- Städa mitt rum
- Göra engelskan
- Öva på svenskaredovisningen
- (Hot)mejla en klädsida för att de ljuger för mig i mina beställningar
- Göra kemi
- Plugga biologi (högsta prioritet)
- Göra färdigt matten
Nåväl, kort sagt så är jag dålig på att ta tag i saker och ting om det inte föreligger en extrem press på mig, ungefär i samma kaliber som en revolver mot mitt huvud.
