Måndag
Nu känns det verkligen som att man är tillbaka i skolrytmen igen. För som Henrik uttryckte det (jag vet inte om det blir helt ordagrant, jag är ju som vi alla vet en aning senil): "Äntligen läxor! Nu känner man sig som en äkta NV:are igen."
För dem som inte förstod sarkasmen i det hela kan jag upplysa er om att NV:are inte gillar läxor, Henrik är inget undantag.
Nåja, jag har iaf svenska, psykologi, engelska och matte (dock har jag glömt matteböckerna i skolan) att göra ikväll. Ledsamt. Därför borde jag spendera mer tid med min bokhög och mindre framför datorskärmen, men det är inte lätt.
Idag fick jag oväntat besök av en gammal barndomsvän till mig. Det gjorde mig väldigt glad, trots att han bara var här i arbetssyften (han skulle göra nåt med elmätaren), och trots att jag knappt kände igen honom först. Men ändå!
Ibland saknar jag hur det var när man var liten. Bekymmerslöst. Och då var man rädd för icke-existerande faror när man gick hem, typ spöken och hemsökta hus - bland annat det så kallade GH (Gula Huset) var en av mina stora fasor, som jag ofta fick passera. Nuförtiden är rädslan betingad, eftersom man tyvärr inte kan vifta bort våldtäktsmän och andra psykfall som ett barns fantasier. Tragiskt att sådant ska behöva hända även här, hade jag kunnat (och haft tillåtelse) så hade jag utplånat varenda en av de människor som gör våra promenader i mörkret osäkra, bara raderat ut dem från jordens yta. Men det är tyvärr omöjligt och då får man således vara rädd, något som man inte ska behöva vara, men är man inte rik nog att skaffa en livvakt så är det så livet ser ut nuförtiden.
För dem som inte förstod sarkasmen i det hela kan jag upplysa er om att NV:are inte gillar läxor, Henrik är inget undantag.
Nåja, jag har iaf svenska, psykologi, engelska och matte (dock har jag glömt matteböckerna i skolan) att göra ikväll. Ledsamt. Därför borde jag spendera mer tid med min bokhög och mindre framför datorskärmen, men det är inte lätt.
Idag fick jag oväntat besök av en gammal barndomsvän till mig. Det gjorde mig väldigt glad, trots att han bara var här i arbetssyften (han skulle göra nåt med elmätaren), och trots att jag knappt kände igen honom först. Men ändå!
Ibland saknar jag hur det var när man var liten. Bekymmerslöst. Och då var man rädd för icke-existerande faror när man gick hem, typ spöken och hemsökta hus - bland annat det så kallade GH (Gula Huset) var en av mina stora fasor, som jag ofta fick passera. Nuförtiden är rädslan betingad, eftersom man tyvärr inte kan vifta bort våldtäktsmän och andra psykfall som ett barns fantasier. Tragiskt att sådant ska behöva hända även här, hade jag kunnat (och haft tillåtelse) så hade jag utplånat varenda en av de människor som gör våra promenader i mörkret osäkra, bara raderat ut dem från jordens yta. Men det är tyvärr omöjligt och då får man således vara rädd, något som man inte ska behöva vara, men är man inte rik nog att skaffa en livvakt så är det så livet ser ut nuförtiden.
