Det är jag som är Döden
Idag har varit en sån där jobbig dag, i alla fall än så länge. Det var som så mycket som var fel. Jag var för trött för att stiga upp men såklart alltför driven av skoltvånget för att kunna sova vidare, så jag kom slutligen upp efter ett telefonsamtal från min mor. Dock bör det tilläggas att det tog ungefär 20 minuter till efter det eftersom jag har en utmärkt förmåga att somna om när jag bara ska "värma mig under täcket lite".
Sedan var det för jobbigt att klä på sig också. Och för kallt för att inte klä på sig. Det blev då en kompromiss, jag gick omkring i en stor fleecetröja hela morgonen tills jag kastade på mig nåt minuten innan avfärd till skolan. Det var även för jobbigt att sminka sig eftersom jag ändå kände mig så risig och ful idag, med mörka tröttringar under ögonen och allmänt risigt hår, för jobbigt att ta på sig skorna och jackan och bege sig ut i kylan, för jobbigt att äta frukost eftersom jag inte var hungrig alls utan bara trött, och för jobbigt att över huvud taget gå till skolan för det kändes väldigt långt och väldigt plumsigt. But a woman's got to to what a woman's got to do.
Väl i skolan så kändes det inte så jobbigt längre. Då hade vi ingen egentlig svenska för läraren hade VAB, vi skulle istället bara låna en bok på biblioteket som vi sedan ska läsa. Jag lånade To Kill A Mockingbird, bibliotekarien berömde mig för mitt kloka val av bok. Där ser man. Nästa gång ska jag läsa Dostojevskij om han stavas så. Brott och Straff eller Idioten eller Bröderna Karamazov. Sen ska jag även läsa de två sista delarna i Dantes Den Gudomliga Komedien (har bara läst Helvetet). Men jag kommer ju antagligen aldrig ha tid att läsa sådär mycket förrän jag blir pensionär. Men då har jag ju i alla fall något att längta till.
Sedan var det bara vanlig engelska, eller tja, jag, Henke, Rova och Alex fick sitta i language lab och skriva om nån konstig Hemingway-historia med en blöt katt och en massa grejs. Därefter lunch (med epiga papperstallrikar och plastbestick, då diskmaskinerna var trasiga) kemi och lite matte. Sen skulle jag färdas mot dödens lokal, även känd som Sjukhuset.
Mor kom och hämtade mig, vi hämtade vaccinet hemifrån och sen åkte vi dit. Plötsligt kände jag mig som fyra år gammal igen. Ville krypa ihop och göra mig så liten som möjligt och gömma mig och aldrig behöva komma fram igen (då hade ju även chanserna att smittas varit minimala!) där jag gick i de skrämmande, fult gröna korridorerna med den omisskänliga sjukhuslukten i näsan.
Tyvärr så var jag inte fyra år. Jag var sjutton år och det var meningen att jag skulle uppvisa en stark och resolut sida, inte böja mig för en intramuskulär injektion (bara det lät förfärligt), en liten nål som bara skulle tränga in i min arm och slita sönder min hud och muskulatur och göra den till köttfärs.
I väntrummet bläddrade jag i en norsk jakt- och fisketidning utan att egentligen läsa den alls, jag ville mest bara ha någonting annat att fokusera på än sprutan. Men det gick inte så bra. När läkaren ropade mitt namn så reste jag mig på skälvande ben och stapplade in i rummet. Läkaren skulle springa och göra nåt, förmodligen hämta det mordvapen som så småningom skulle ta mitt liv ifrån mig. När hon var borta så hoppades jag innerst inne att hon aldrig skulle komma tillbaka, att hon skulle gå med i Läkare Utan Gränser eller något och åka och vaccinera folk i Tchad eller Uzbekistan eller vad som helst istället för mig.
Men såklart så kom hon tillbaka. Sprutan var stor som ett järnspett och hon hade med sig en lämplig slägga som hon skulle slå in den med. Hon hade även med sig tre robusta smeder som skulle hålla fast mig medan min arm skulle slitas av.
Inga överdrifter.
Ungefär vid den här punkten ville jag dö. Jag spände armen så hårt att musklerna höll på att krypa ur skinnet och vandra iväg av sig själva. Sedan hade det bara varit för henne att hälla i vaccinet i det öppna sår som blivit kvar, något som hade varit betydligt lindrigare. Tyvärr så såg hon att min arm höll på att explodera där hon skulle sticka mig så hon bad mig slappna av. Jag försökte, men jag lyckades inte särskilt bra.
Sen stack hon. Och fysiskt sett så gjorde det inte särskilt ont (förutom när jag omedvetet började spänna armen igen) men mentalt sett så var det ungefär VAS 10. Om inte mer. Egentligen ville jag börja grina eller suga på tummen eller nåt, som den lilla 4-åring jag var inombords, men sånt går ju inte för sig. Det var bara att härda ut, fast jag nästan dog.
Inte ens ett sånt där Bamse-klistermärke fick jag, fast jag var så duktig. Snålt gjort av sjukvården.
Nu är jag hemma i alla fall. Egentligen ville jag börja hälla i mig sprit bara för att dämpa själasmärtan efter det trauma jag just gått igenom, men det fick bli te istället. Nu behöver jag bara gå igenom den pärsen två gånger till. Jippi! :(
Tillägg klockan 23:26 för att vara exakt:
Nu går jag och sover. Ögonen svider om möjligt ännu värre än igår och armen gör ont efter sprutan. Egentligen gör det säkert inte ont alls, det är bara min överfobiska kropp som driver med mig bara för att jag ska ha ännu mer ångest inför nästa vaccination. Eller så beror det på att en herre slog mig där. Du som känner dig berörd: Bäst för dig att det inte var med flit, din usling! För i så fall kommer du att drabbas av ett öde värre än döden! Inklusive det öde du drabbades av idag. Fast en kvadraziljon gånger värre. Hehu!
Sedan var det för jobbigt att klä på sig också. Och för kallt för att inte klä på sig. Det blev då en kompromiss, jag gick omkring i en stor fleecetröja hela morgonen tills jag kastade på mig nåt minuten innan avfärd till skolan. Det var även för jobbigt att sminka sig eftersom jag ändå kände mig så risig och ful idag, med mörka tröttringar under ögonen och allmänt risigt hår, för jobbigt att ta på sig skorna och jackan och bege sig ut i kylan, för jobbigt att äta frukost eftersom jag inte var hungrig alls utan bara trött, och för jobbigt att över huvud taget gå till skolan för det kändes väldigt långt och väldigt plumsigt. But a woman's got to to what a woman's got to do.
Väl i skolan så kändes det inte så jobbigt längre. Då hade vi ingen egentlig svenska för läraren hade VAB, vi skulle istället bara låna en bok på biblioteket som vi sedan ska läsa. Jag lånade To Kill A Mockingbird, bibliotekarien berömde mig för mitt kloka val av bok. Där ser man. Nästa gång ska jag läsa Dostojevskij om han stavas så. Brott och Straff eller Idioten eller Bröderna Karamazov. Sen ska jag även läsa de två sista delarna i Dantes Den Gudomliga Komedien (har bara läst Helvetet). Men jag kommer ju antagligen aldrig ha tid att läsa sådär mycket förrän jag blir pensionär. Men då har jag ju i alla fall något att längta till.
Sedan var det bara vanlig engelska, eller tja, jag, Henke, Rova och Alex fick sitta i language lab och skriva om nån konstig Hemingway-historia med en blöt katt och en massa grejs. Därefter lunch (med epiga papperstallrikar och plastbestick, då diskmaskinerna var trasiga) kemi och lite matte. Sen skulle jag färdas mot dödens lokal, även känd som Sjukhuset.
Mor kom och hämtade mig, vi hämtade vaccinet hemifrån och sen åkte vi dit. Plötsligt kände jag mig som fyra år gammal igen. Ville krypa ihop och göra mig så liten som möjligt och gömma mig och aldrig behöva komma fram igen (då hade ju även chanserna att smittas varit minimala!) där jag gick i de skrämmande, fult gröna korridorerna med den omisskänliga sjukhuslukten i näsan.
Tyvärr så var jag inte fyra år. Jag var sjutton år och det var meningen att jag skulle uppvisa en stark och resolut sida, inte böja mig för en intramuskulär injektion (bara det lät förfärligt), en liten nål som bara skulle tränga in i min arm och slita sönder min hud och muskulatur och göra den till köttfärs.
I väntrummet bläddrade jag i en norsk jakt- och fisketidning utan att egentligen läsa den alls, jag ville mest bara ha någonting annat att fokusera på än sprutan. Men det gick inte så bra. När läkaren ropade mitt namn så reste jag mig på skälvande ben och stapplade in i rummet. Läkaren skulle springa och göra nåt, förmodligen hämta det mordvapen som så småningom skulle ta mitt liv ifrån mig. När hon var borta så hoppades jag innerst inne att hon aldrig skulle komma tillbaka, att hon skulle gå med i Läkare Utan Gränser eller något och åka och vaccinera folk i Tchad eller Uzbekistan eller vad som helst istället för mig.
Men såklart så kom hon tillbaka. Sprutan var stor som ett järnspett och hon hade med sig en lämplig slägga som hon skulle slå in den med. Hon hade även med sig tre robusta smeder som skulle hålla fast mig medan min arm skulle slitas av.
Inga överdrifter.
Ungefär vid den här punkten ville jag dö. Jag spände armen så hårt att musklerna höll på att krypa ur skinnet och vandra iväg av sig själva. Sedan hade det bara varit för henne att hälla i vaccinet i det öppna sår som blivit kvar, något som hade varit betydligt lindrigare. Tyvärr så såg hon att min arm höll på att explodera där hon skulle sticka mig så hon bad mig slappna av. Jag försökte, men jag lyckades inte särskilt bra.
Sen stack hon. Och fysiskt sett så gjorde det inte särskilt ont (förutom när jag omedvetet började spänna armen igen) men mentalt sett så var det ungefär VAS 10. Om inte mer. Egentligen ville jag börja grina eller suga på tummen eller nåt, som den lilla 4-åring jag var inombords, men sånt går ju inte för sig. Det var bara att härda ut, fast jag nästan dog.
Inte ens ett sånt där Bamse-klistermärke fick jag, fast jag var så duktig. Snålt gjort av sjukvården.
Nu är jag hemma i alla fall. Egentligen ville jag börja hälla i mig sprit bara för att dämpa själasmärtan efter det trauma jag just gått igenom, men det fick bli te istället. Nu behöver jag bara gå igenom den pärsen två gånger till. Jippi! :(
Tillägg klockan 23:26 för att vara exakt:
Nu går jag och sover. Ögonen svider om möjligt ännu värre än igår och armen gör ont efter sprutan. Egentligen gör det säkert inte ont alls, det är bara min överfobiska kropp som driver med mig bara för att jag ska ha ännu mer ångest inför nästa vaccination. Eller så beror det på att en herre slog mig där. Du som känner dig berörd: Bäst för dig att det inte var med flit, din usling! För i så fall kommer du att drabbas av ett öde värre än döden! Inklusive det öde du drabbades av idag. Fast en kvadraziljon gånger värre. Hehu!
