Blah
Nu när jag stod och tog bort sminket i tystnad så började jag fundera, sådär som jag gör när jag är lite halvtrött och sysslar med någonting som man inte behöver ägna så mycket hjärnkapacitet åt.
Jag tänkte på det som jag och Robert lite lätt pratade om idag; varför man i vår stad är så beroende av att prata om folk hela tiden. Vi gick inte särskilt djupt in på ämnet då, men desto djupare gick jag själv in i det just nu.
Så varför är vi så sjukt beroende av att alltid veta om vad den ena sagt om den andra, vad någon gjort mot sin bästis, varför någon annan plötsligt slutat umgås med den som hon alltid umgåtts med, hur länge det tog för ännu en person att släta av någon ny efter uppbrottet i sitt gamla förhållande, och så vidare, och så vidare. Har vi verkligen inget annat att bry oss om? Är våra egna liv så fattiga på innehåll att vi måste diskutera andras hela tiden, och gärna späda på historierna lite extra så att det verkar ännu mer intressant?
Dessutom är det vi säger om alla andra ytterst sällan särskilt positivt. Kanske vill vi känna oss bättre än alla andra, på något sätt klanka ner på dem som vi kanske inte riktigt gillar av en eller annan anledning. Svensk avundsjuka?
Som hon den där tjejen i den klassen, hon som är så jävla snygg och som alla vänder sig om efter, hon måste ju ha nåt fel för hon skrattar ju så konstigt, vem står ut med henne egentligen? Eller han som står därborta, han måste hålla på och vara dryg mot alla andra därför att han känner sig mest värdelös själv, såklart, annars skulle han ju inte hålla på så. Jag vet knappt vad han heter, men jag vet det ändå, det fattar ju alla. Man kan ju inte vara normal om man är/gör/ser ut sådär.
Känns det igen?
Och så är det nån som kommer med en åsikt om någon annan som egentligen inte grundar sig i något speciellt. Nästa person berättar det vidare för någon annan, som i sin tur uppfattar det som att det är riktiga fakta det där - hon har faktiskt så fula kläder på sig därför att hennes morsa är alkis och super upp alla pengar! - och denna person sprider det ännu längre, med sina egna åsikter tillagda till detta, som i sin tur låter som att det är fakta. Och när denna person till slut får reda på vad alla säger om honom/henne så är det försent att stoppa, för alla "vet" redan att hon är dotter till alkismorsan. Eller liknande.
Jag fattar inte vad som är problemet. Hör man någonting om någon, är det så svårt då att antingen inte bry sig alls, eller att man rimligtvis kollar upp i vilken mån det stämmer med personen i fråga? Uppenbarligen är det det. Och vi fortsätter med vårt tugg.
För vi är ju egentligen lite bättre än alla andra, det förstår man ju. Annars skulle ju alla prata skit om oss och det förekommer ju aldrig, eller hur? Och gör det det så är de som snackar skit bara miffon som inte har ett liv. Deras morsor är säkert alkisar.
Jag tänkte på det som jag och Robert lite lätt pratade om idag; varför man i vår stad är så beroende av att prata om folk hela tiden. Vi gick inte särskilt djupt in på ämnet då, men desto djupare gick jag själv in i det just nu.
Så varför är vi så sjukt beroende av att alltid veta om vad den ena sagt om den andra, vad någon gjort mot sin bästis, varför någon annan plötsligt slutat umgås med den som hon alltid umgåtts med, hur länge det tog för ännu en person att släta av någon ny efter uppbrottet i sitt gamla förhållande, och så vidare, och så vidare. Har vi verkligen inget annat att bry oss om? Är våra egna liv så fattiga på innehåll att vi måste diskutera andras hela tiden, och gärna späda på historierna lite extra så att det verkar ännu mer intressant?
Dessutom är det vi säger om alla andra ytterst sällan särskilt positivt. Kanske vill vi känna oss bättre än alla andra, på något sätt klanka ner på dem som vi kanske inte riktigt gillar av en eller annan anledning. Svensk avundsjuka?
Som hon den där tjejen i den klassen, hon som är så jävla snygg och som alla vänder sig om efter, hon måste ju ha nåt fel för hon skrattar ju så konstigt, vem står ut med henne egentligen? Eller han som står därborta, han måste hålla på och vara dryg mot alla andra därför att han känner sig mest värdelös själv, såklart, annars skulle han ju inte hålla på så. Jag vet knappt vad han heter, men jag vet det ändå, det fattar ju alla. Man kan ju inte vara normal om man är/gör/ser ut sådär.
Känns det igen?
Och så är det nån som kommer med en åsikt om någon annan som egentligen inte grundar sig i något speciellt. Nästa person berättar det vidare för någon annan, som i sin tur uppfattar det som att det är riktiga fakta det där - hon har faktiskt så fula kläder på sig därför att hennes morsa är alkis och super upp alla pengar! - och denna person sprider det ännu längre, med sina egna åsikter tillagda till detta, som i sin tur låter som att det är fakta. Och när denna person till slut får reda på vad alla säger om honom/henne så är det försent att stoppa, för alla "vet" redan att hon är dotter till alkismorsan. Eller liknande.
Jag fattar inte vad som är problemet. Hör man någonting om någon, är det så svårt då att antingen inte bry sig alls, eller att man rimligtvis kollar upp i vilken mån det stämmer med personen i fråga? Uppenbarligen är det det. Och vi fortsätter med vårt tugg.
För vi är ju egentligen lite bättre än alla andra, det förstår man ju. Annars skulle ju alla prata skit om oss och det förekommer ju aldrig, eller hur? Och gör det det så är de som snackar skit bara miffon som inte har ett liv. Deras morsor är säkert alkisar.
