Äventyr i grannskapet
Jag var på väg hem efter restaurangbesöket och beslöt mig för att ta genvägen över "ingenmanslandet" nu när snön där slutligen har tinat bort. Det gick helt fint (om man bortser från den extrema kylan som omslöt mig) ända tills jag var ungefär 20 meter från vårt staket som jag lite smidigt skulle skutta över. Då ser jag min ärkefiende i grannskapet #1: Den evigt förbannade hunden som tillhör någon av våra grannar. Sedan jag var liten har den fått någonting som kan liknas vid ett rabiesdamp med tillhörande psykopattendenser varje gång jag gick förbi deras tomt (jag har aldrig gjort något för att provocera den, jag har inte ens gått nära den utan gått så långt bort som möjligt och inte över huvud taget tittat på den). Så var även fallet idag. Jag såg hunden, men tittade inte alls på den sedan utan gick tyst och lugnt med blicken riktad mot mitt mål förbi den. När jag precis hade nått fram till vårt staket, och nästan började glädjas åt att för första gången i världshistorien lyckas ta mig förbi hundskrället utan att den skäller halsen av sig och inte verkar vilja göra annat än att slita sig från kopplet och hugga halsen av mig med sina farliga varghärstammande käkar, så sätter den igång som aldrig förr. Som alltid fick jag en smärre hjärtattack när dess ondskefulla skall genomskar tystnaden på vår annars så lugna gata. Dess ägare kom ut och fräste åt den som vanligt, men med tanke på att samma scenario har upprepats så länge jag kan minnas så verkar den inte vilja bättra sig alls. Nånå, en vacker dag ska jag hoppa och skälla lika mycket mot den, jag ska bara skaffa mig vassare tänder och bättre fysik först.
Och dagen innan så upptäckte jag att fiende #2, den så kallade Bobby Car-ungen, hade återvänt från vinterns glömska. Dag efter dag, somrarna igenom, så rullar han omkring på vändplanen utanför mitt fönster med sin Bobby Car. Man kan säga som så att det för ett jävla liv. Asfalten på vår vändplan är tämligen grov, och det i kombination med Bobby Cars hårda plasthjul skapar ett rasslande ljud som är outhärdligt. Hade ungen varit äldre än den är så hade jag varit tvungen att gå ut och ta ett allvarligt snack med honom. Han kanske växer ur sitt beteende en vacker dag, men av någon konstig anledning så verkar han aldrig bli äldre. Hans syskon är åtminstone barmhärtiga nog att cykla omkring på trehjulingar med tysta, fina gummihjul (som även de låter, dock inte lika mycket). Lär av de äldre!
Och till alla som läser detta: skaffa aldrig barn, hund eller en Bobby Car.
Och dagen innan så upptäckte jag att fiende #2, den så kallade Bobby Car-ungen, hade återvänt från vinterns glömska. Dag efter dag, somrarna igenom, så rullar han omkring på vändplanen utanför mitt fönster med sin Bobby Car. Man kan säga som så att det för ett jävla liv. Asfalten på vår vändplan är tämligen grov, och det i kombination med Bobby Cars hårda plasthjul skapar ett rasslande ljud som är outhärdligt. Hade ungen varit äldre än den är så hade jag varit tvungen att gå ut och ta ett allvarligt snack med honom. Han kanske växer ur sitt beteende en vacker dag, men av någon konstig anledning så verkar han aldrig bli äldre. Hans syskon är åtminstone barmhärtiga nog att cykla omkring på trehjulingar med tysta, fina gummihjul (som även de låter, dock inte lika mycket). Lär av de äldre!
Och till alla som läser detta: skaffa aldrig barn, hund eller en Bobby Car.
