Emelie

Kom hem från stugan idag. Riktigt skönt faktiskt, nu börjar jag ledsna på att vara där. Hoppas jag inte måste vara där hela lovet för det ids jag bara inte. Påskhelgen går bra, det är ändå en viss tradition i det då. Men inte mer än så, det blir så långtråkigt. Nåväl, helgen har ändå varit lite smygmysig. Dock är det nästan skönt att den är slut, jag hamnar ur fas. Ny vecka som lär bli lite sisådär på arbetssidan. Vi har ju trots allt bara skola måndag-onsdag, något man inte är särskilt ledsen över.

Väl hemma har jag inte gjort mycket alls. Slöat, läst (äntligen klar med Berlin, och kan således börja på nya böcker som är lite mer motiverande att fortsätta läsa), tagit mig i kragen och mejlat både Nelly (igen) och Ellos för att de myglar med mina pengar och kläder, samt kollat No Country For Old Men mol allena i mitt rum. Riktigt bra film. Jag blev både arg och rädd och spänd och stressad och förtvivlad och lite glad också kanske. Ibland lite skadeglad till och med. Kan ju kanske låta udda till viss del att det är då jag tycker filmer är som bäst, men de ska beröra.
Och med beröra menar jag inte som när jag såg Hard Candy och ville spy på den eller nåt för att jag blev så arg, utan beröra lagom, med rätt känslointervall. Annars blir man bara (som sagt) arg, och då börjar man skrika och gnälla, och då blir alla andra arga på en, och då blir man arg på alla andra, och sen får man inte ut ett jota av att se filmen. Illa.
Samtidigt är det illa om de berör alldeles för mycket, så att man blir helt ledsen i själen. Bra gjorda krigsfilmer/-serier är bra exempel på detta, till exempel Band of Brothers eller Saving Private Ryan. Särskilt en viss scen i den senare nämnda filmen gör att min själ går sönder litegrann. Matti vet vad jag pratar om, men det är ett av få tillfällen då jag faktiskt måste lämna rummet eller nåt. Jobbigt.

Handboll på idrotten imorgon. Mysigt. Jag kommer dö i en pöl och ingen kommer märka nåt. Det är inte som att det skulle vara någon smärre förlust för laget ändå :P