Räddhare
Utförsåkning kan vara många saker.
För vissa är det ren kärlek när det fallit nysnö, när man vet att snart öppnar backarna och då kan man i vild och hysterisk glädje kasta sig utför branterna och göra än det ena, än det andra.
För andra är det mer en plåga. Och ja, jag tillhör snarare den andra gruppen. Varför, kan man då fråga sig.
Vi har ju trots allt stuga i en fin skidanläggning där vi spenderar större delen av vårvintern, och det har vi haft i ungefär 8 år.
För 8 år sedan började jag alltså åka skidor. Från första början var det spännande, man övade och for omkring och kände sig som kungen av knattebacken så småningom. Kaxig var man minsann! Och bra gick det. Ända tills man gick ett steg till och kom vidare till de stora backarna. Till att börja med var det liften som krånglade. Bökiga byglar - istället för snälla knappar - som inte ville sitta stilla och bara lugnt och fint föra upp en på topparna så man kunde få åka. De skulle minsann vrida sig och vända sig och så fort man var det minsta ouppmärksam så kunde man vara säker på att de tvingade skidan till att skära och tjoff så låg man helt plötsligt ner istället för att stå i liften. De ville gärna piska en lite i ansiktet också så att skidkläderna besudlades med lagoma mängder näsblod som garanterat inte gick bort i tvätten. Nåväl, det var väl bara under det första året som denna järnjungfru till transportmedel var ett problem. Sedan kom då själva åkningen in i bilden, och här sa det stopp. Det var inget fel på utrustningen som man köpt för dyra pengar. Pjäxorna satt som gjutna, skidorna fungerade hur bra som helst, stavarna hade jag visserligen råkat böja lite under mina liftstrapatser men fungerade gjorde de alltid - dessutom är de inte direkt huvudverktyget när man åker. Till och med hjälmen satt bra och skulle skydda både vitala och mindre vitala kroppsdelar mot smällar och obarmhärtiga isande vinddrag. Fit for fight!
Sen kom ett Men med stort M in i bilden. Den som stod på skidorna var mindre felfri. Fysiskt sett var jag nog fullt kapabel att svänga och glida och kanske till och med hoppa lite där i början, men psykiskt sett var jag nog inte det. Jag var livrädd. Alla andra susade iväg som oljade blixtar nerför branterna. Min bror, som är fyra år yngre, hade störtloppstävlingar med min morbror och brydde sig inte det minsta om att det gick lite för fort. Och jag stod kvar på toppen och tittade ner. Gled en bit. Stannade. Hatade mig själv, hatade skidorna, hatade backarna. Pappa bad mig skynda mig längre ner i backen. Så himla brant och farligt var det minsann inte, alla andra vågade ju åka. Men fegis-Emelie vågade inte. Det var alldeles för brant, alldeles för högt upp, det skulle gå alldeles för snabbt och det skulle göra alldeles för ont om man ramlade här. Det slutade oftast med att jag gled på rumpan ner, åkte hem efter ett halvt åk och alla hatade varandra. Många tårar, många svordomar och många raseriutbrott har de där backarna fått uppleva. Traumatiskt.
Efter att ha genomlevt samma scenarion helg efter helg, år efter år så kom det en tid under 2006-2007 som min rädsla släppte och plötsligt så kunde jag faktiskt åka skidor. Jag tyckte till och med det var roligt, och kunde se fram emot nästa tur dit upp. Extrema framsteg. Sedan kom de nya kraven. Nu skulle det vara offpist, med puder och mysig mjuk, orörd snö! Gärna hoppa och studsa lite också, gör volter och åk baklänges och se till att du riskerar att bryta så många ben som möjligt - utan att faktiskt göra det! Ett slags boule i verkliga livet alltså. Anpassa dig eller åk på smisk! Jag som just lärt mig hantera mina skidor på normalt vis i preparerade backar skulle nu ut i vilda, orörda Moder Naturs sköte. Och, tja... jag kan inte åka offpist. Jag har försökt ack så många gånger, och slagit mig lika fördärvad varje gång. Det är nåt speciellt med det där. Inte för Emeliar. Jag stannade i preparerade nerfarter, trots tjat från många, både släkt och vänner. Bra gick det så länge jag stannade där. En viss backe där, som var lite halvbrant och som alltid har varit min akilleshäl, blev nästan min favorit nu. Sedan, under slutet av 2007 års säsong, så lämnades mina skidor in på en viss restaurering. Slipning och behandling för bättre glid och åkprestanda, hej vad det går! Och så fick jag tillbaka dem och åkte ut i backarna igen. Så kom allt tjorv. De hade slipat mina skidor på nåt klurigt sätt, så att de hackade och skar och levde sitt eget liv. 8693769375 fall och backrullningar senare hade jag gått tillbaka till fegstadiet igen. Skyllde på skidorna, de gick ju ändå inte att åka med. Höll mig till skoter resten av säsongen. Sedan kom 2008. Skidorna hade stått på samma ställe hela sommaren, ingen hade rört dem, de var i samma skick som tidigare. Mindes gjorde jag, försökte undvika slalombacken i största möjliga mån, skoter är ju ändå rätt roligt... Men till slut var det oundvikligt. Under ett visst mått av bitterhet åkte vi till backen. Åkte gjorde jag, och skidorna fungerade relativt bra nu. Dock åkte jag trots allt helt värdelöst, då gamla tiders rädslor fanns där smygande i bagaget, hämmade mig i allt. Dessutom var mitt knä, som jag vridit ur led ett antal gånger, en aning rackligt och benäget att vrida loss sig från sin tyglade plats närhelst det behagade. Den före detta Akillesbacken återgick till sin forna status som just Akillesbacken. Och livrädd var jag.
Och då, när jag stod där i liften, så insåg jag att jag avundas, bland många, en viss person i min tyskagrupp. Inte för att han kan åka bra, sånt kan man alltid träna upp, men för att han vågar. Som sagt; utförsåkning är och var inte min grej.
Undrans om jag ska satsa på lagomt farliga sysslor istället, som att titta på På spåret eller kanske stickning?
För vissa är det ren kärlek när det fallit nysnö, när man vet att snart öppnar backarna och då kan man i vild och hysterisk glädje kasta sig utför branterna och göra än det ena, än det andra.
För andra är det mer en plåga. Och ja, jag tillhör snarare den andra gruppen. Varför, kan man då fråga sig.
Vi har ju trots allt stuga i en fin skidanläggning där vi spenderar större delen av vårvintern, och det har vi haft i ungefär 8 år.
För 8 år sedan började jag alltså åka skidor. Från första början var det spännande, man övade och for omkring och kände sig som kungen av knattebacken så småningom. Kaxig var man minsann! Och bra gick det. Ända tills man gick ett steg till och kom vidare till de stora backarna. Till att börja med var det liften som krånglade. Bökiga byglar - istället för snälla knappar - som inte ville sitta stilla och bara lugnt och fint föra upp en på topparna så man kunde få åka. De skulle minsann vrida sig och vända sig och så fort man var det minsta ouppmärksam så kunde man vara säker på att de tvingade skidan till att skära och tjoff så låg man helt plötsligt ner istället för att stå i liften. De ville gärna piska en lite i ansiktet också så att skidkläderna besudlades med lagoma mängder näsblod som garanterat inte gick bort i tvätten. Nåväl, det var väl bara under det första året som denna järnjungfru till transportmedel var ett problem. Sedan kom då själva åkningen in i bilden, och här sa det stopp. Det var inget fel på utrustningen som man köpt för dyra pengar. Pjäxorna satt som gjutna, skidorna fungerade hur bra som helst, stavarna hade jag visserligen råkat böja lite under mina liftstrapatser men fungerade gjorde de alltid - dessutom är de inte direkt huvudverktyget när man åker. Till och med hjälmen satt bra och skulle skydda både vitala och mindre vitala kroppsdelar mot smällar och obarmhärtiga isande vinddrag. Fit for fight!
Sen kom ett Men med stort M in i bilden. Den som stod på skidorna var mindre felfri. Fysiskt sett var jag nog fullt kapabel att svänga och glida och kanske till och med hoppa lite där i början, men psykiskt sett var jag nog inte det. Jag var livrädd. Alla andra susade iväg som oljade blixtar nerför branterna. Min bror, som är fyra år yngre, hade störtloppstävlingar med min morbror och brydde sig inte det minsta om att det gick lite för fort. Och jag stod kvar på toppen och tittade ner. Gled en bit. Stannade. Hatade mig själv, hatade skidorna, hatade backarna. Pappa bad mig skynda mig längre ner i backen. Så himla brant och farligt var det minsann inte, alla andra vågade ju åka. Men fegis-Emelie vågade inte. Det var alldeles för brant, alldeles för högt upp, det skulle gå alldeles för snabbt och det skulle göra alldeles för ont om man ramlade här. Det slutade oftast med att jag gled på rumpan ner, åkte hem efter ett halvt åk och alla hatade varandra. Många tårar, många svordomar och många raseriutbrott har de där backarna fått uppleva. Traumatiskt.
Efter att ha genomlevt samma scenarion helg efter helg, år efter år så kom det en tid under 2006-2007 som min rädsla släppte och plötsligt så kunde jag faktiskt åka skidor. Jag tyckte till och med det var roligt, och kunde se fram emot nästa tur dit upp. Extrema framsteg. Sedan kom de nya kraven. Nu skulle det vara offpist, med puder och mysig mjuk, orörd snö! Gärna hoppa och studsa lite också, gör volter och åk baklänges och se till att du riskerar att bryta så många ben som möjligt - utan att faktiskt göra det! Ett slags boule i verkliga livet alltså. Anpassa dig eller åk på smisk! Jag som just lärt mig hantera mina skidor på normalt vis i preparerade backar skulle nu ut i vilda, orörda Moder Naturs sköte. Och, tja... jag kan inte åka offpist. Jag har försökt ack så många gånger, och slagit mig lika fördärvad varje gång. Det är nåt speciellt med det där. Inte för Emeliar. Jag stannade i preparerade nerfarter, trots tjat från många, både släkt och vänner. Bra gick det så länge jag stannade där. En viss backe där, som var lite halvbrant och som alltid har varit min akilleshäl, blev nästan min favorit nu. Sedan, under slutet av 2007 års säsong, så lämnades mina skidor in på en viss restaurering. Slipning och behandling för bättre glid och åkprestanda, hej vad det går! Och så fick jag tillbaka dem och åkte ut i backarna igen. Så kom allt tjorv. De hade slipat mina skidor på nåt klurigt sätt, så att de hackade och skar och levde sitt eget liv. 8693769375 fall och backrullningar senare hade jag gått tillbaka till fegstadiet igen. Skyllde på skidorna, de gick ju ändå inte att åka med. Höll mig till skoter resten av säsongen. Sedan kom 2008. Skidorna hade stått på samma ställe hela sommaren, ingen hade rört dem, de var i samma skick som tidigare. Mindes gjorde jag, försökte undvika slalombacken i största möjliga mån, skoter är ju ändå rätt roligt... Men till slut var det oundvikligt. Under ett visst mått av bitterhet åkte vi till backen. Åkte gjorde jag, och skidorna fungerade relativt bra nu. Dock åkte jag trots allt helt värdelöst, då gamla tiders rädslor fanns där smygande i bagaget, hämmade mig i allt. Dessutom var mitt knä, som jag vridit ur led ett antal gånger, en aning rackligt och benäget att vrida loss sig från sin tyglade plats närhelst det behagade. Den före detta Akillesbacken återgick till sin forna status som just Akillesbacken. Och livrädd var jag.
Och då, när jag stod där i liften, så insåg jag att jag avundas, bland många, en viss person i min tyskagrupp. Inte för att han kan åka bra, sånt kan man alltid träna upp, men för att han vågar. Som sagt; utförsåkning är och var inte min grej.
Undrans om jag ska satsa på lagomt farliga sysslor istället, som att titta på På spåret eller kanske stickning?
