Tung natt. Vaknade ungefär 1 000 000 gånger och förstod inte vad det var för fel. Den 1 000 001:a gången förstod jag. Då var det uppvakning i extrem illamående förvirring, sedan tjurrusning till toaletten för att göra sig av med åtskilliga mängder maginnehåll via den egentliga intagsöppningen. Man kan säga som så att jag hatar att kräkas. Pappa kom hem vid 8 nu imorse, och då gav jag upp mina tappra försök att sova. Hängde upp tvätten istället, och började vika ihop det som jag tvättade igår. Kände mig duktig.
Nu ska jag äta mackor och juice och kaffe på gammalt hederligt morgonrutinvis och hoppas att allt slipper komma upp igen i mindre mysiga kaskader. Känns bättre, dock inte stabilt, så jag provar.
Idag tänkte jag göra klart allt skolarbete som jag inte gjort ännu. Kuljul, men ack, det måste göras.
Så var snart påsklovet till ända, och hur mycket vettigt har man fått gjort? Svar: Inget. Som vanligt.
Aldrig skärper man sig.
Fysiken är klar iaf, så helt ineffektiv har man inte varit. Dock har jag inte pluggat någonting alls, jag som hade min fina plan över hur mycket jag faktiskt skulle plugga till det här provet så man får spika spika spika, eller åtminstone vara någonstans i närheten. Det är sjukt hur lättjan kan vara en sådan stark makt. Tror nästan till och med den skulle kunna slå ut religion/politik/biologisk krigsföring om man bara lade manken till. Nu är det ju så att man har en labrapport kvar att skriva, samt kemiuppgifter och lite matte, samt engelska. Vet inte vad jag ska prioritera.
Jag vill ha bättre band/artister än de som kommer nu till festivalen, på tal om allt. Allvarligt. Sahara Hotnights? Amanda Jenssen? Håkan Hellström? Bah. Jag vill ha In Flames igen. Såg dem aldrig när de var här sist, skamligt nog. Kan inte säga annat än att jag är bitter.
Hur som helst, klockan är sent och jag borde sova. Kände bara att det var på tiden att jag skrev nåt mer eller mindre vettigt.
Idag har en massa saker uppdagats. Bland annat att jag tydligen inte alls betalat för den klänningen jag beställde (något jag anser mig ha gjort, men visst visst). Och att Nelly hade "annullerat ordern redan den 14/1 pga lagerfel". Bra att säga det också. Inget nytt hittade jag, får vänta tills nåt intressant dyker upp som jag kan slösa mina nellypengar på, som de för övrigt hade dragit av 50 kr från av någon anledning. Världen är bra underlig. Och att handbollen inte var så illa som jag hade trott. Det var faktiskt till och med ganska roligt. Och att det finns mycket att prata om i en källare med röda soffor ibland. Och såklart att Safaris mackor är hur goda som helst. Fast det visste vi ju redan.
Kom hem från stugan idag. Riktigt skönt faktiskt, nu börjar jag ledsna på att vara där. Hoppas jag inte måste vara där hela lovet för det ids jag bara inte. Påskhelgen går bra, det är ändå en viss tradition i det då. Men inte mer än så, det blir så långtråkigt. Nåväl, helgen har ändå varit lite smygmysig. Dock är det nästan skönt att den är slut, jag hamnar ur fas. Ny vecka som lär bli lite sisådär på arbetssidan. Vi har ju trots allt bara skola måndag-onsdag, något man inte är särskilt ledsen över.
Väl hemma har jag inte gjort mycket alls. Slöat, läst (äntligen klar med Berlin, och kan således börja på nya böcker som är lite mer motiverande att fortsätta läsa), tagit mig i kragen och mejlat både Nelly (igen) och Ellos för att de myglar med mina pengar och kläder, samt kollat No Country For Old Men mol allena i mitt rum. Riktigt bra film. Jag blev både arg och rädd och spänd och stressad och förtvivlad och lite glad också kanske. Ibland lite skadeglad till och med. Kan ju kanske låta udda till viss del att det är då jag tycker filmer är som bäst, men de ska beröra. Och med beröra menar jag inte som när jag såg Hard Candy och ville spy på den eller nåt för att jag blev så arg, utan beröra lagom, med rätt känslointervall. Annars blir man bara (som sagt) arg, och då börjar man skrika och gnälla, och då blir alla andra arga på en, och då blir man arg på alla andra, och sen får man inte ut ett jota av att se filmen. Illa. Samtidigt är det illa om de berör alldeles för mycket, så att man blir helt ledsen i själen. Bra gjorda krigsfilmer/-serier är bra exempel på detta, till exempel Band of Brothers eller Saving Private Ryan. Särskilt en viss scen i den senare nämnda filmen gör att min själ går sönder litegrann. Matti vet vad jag pratar om, men det är ett av få tillfällen då jag faktiskt måste lämna rummet eller nåt. Jobbigt.
Handboll på idrotten imorgon. Mysigt. Jag kommer dö i en pöl och ingen kommer märka nåt. Det är inte som att det skulle vara någon smärre förlust för laget ändå :P
Insåg igår kväll att jag ännu inte sett videon till Knights of Cydonia. Min bror sa att den var riktigt kul, något som jag reagerade lite på. Kul passar som inte riktigt ihop med den låten, men Muse hade tydligen en hel del humor på lager :)
Videorna till Bliss och till Hysteria är också intressanta.
Nåväl. Nu ska jag snyta ut ungefär halva huvudet och sen ska jag sova en stund tänkte jag. Jag har förresten bara ett kapitel kvar nu i Berlin. Den har ju bara tagit en sisådär ett år att läsa... Jag är mäkta stolt.
Finns det något värre än att vara förkyld? Jag är det ungefär 90% av hela vintern/våren. Dessutom så bryter det aldrig ut helt heller, så jag är bara halvsjuk hela tiden - det vill säga inte tillräckligt sjuk för att stanna hemma från skolan, men absolut tillräckligt sjuk för att det ska störa en hela tiden. Plus det faktum att mina bihålor bestämmer sig för att sparka bakut någon gång då och då, och svälla upp till ungefär 700% av sin ursprungliga storlek. Det är i alla fall så det känns... och då gör det ont överallt. Näsan svider, ögonen rinner och det känns som att de ska ploppa ut vilken sekund som helst, och inte minst huvudet tar stryk när en massa hjärna måste trängas undan och komprimeras högst upp i pannloben. Så är det just nu, och det är inte lätt när det är svårt, som en vis man sade.
Nej nog med gnällande nu. Jag har proppat i mig lite Coldizin (som om det nu skulle hjälpa), snytit mig ungefär 8 gånger den senaste kvarten och missbrukat nässprej och Alvedon i ofantliga mängder. Ska kanske göra lite äckligt örtte senare också bara för att verkligen driva demonerna ur mig. Gärna med en massa vitlök i så blir det ännu bättre. De som vill komma och mysa med mig ikväll efter mina väldoftande kurer räcker upp en tå eller två.
Fysikprov på onsdag nästa vecka och det känns minst sagt hopplöst. Jag är inte ens nästan klar med alla uppgifter och tro inte att vi får någon hjälp på lektionerna, för vi ska minsann ha lab och därigenom bevisa att det boken säger faktiskt stämmer (för det är ju ingen som tror på vad som står där, ofta de som har skrivit boken och har väldigt djupa kunskaper i fysik skulle veta bättre än vi)! Allt måste ju kontrollräknas och man lär sig så otroligt mycket. Vi har även fått en hel massa läxa i tyska, samt att jag måste göra kemi och möjligen lite matte eftersom att det inte blev mycket gjort under dagens mattelektion. Lite mer läxor kan ju aldrig skada ändå.
Jag har pengaångest. Trelleborg i maj, och jag kommer inte ha mer än max 3000 kr där och då. Det kommer man inte långt med, särskilt inte om man ska vara i Malmö. Jag kommer dö litegrann när jag ser alla fina saker jag går miste om, och det vill man ju inte uppleva. Måste fixa ett snabbt jobb för snabba pengar. Pengarna jag får för att jobba med barnen kommer ju först efter Trelleborgsresan, mycket välplanerat. Blir att låna i värsta fall, trots att jag hatar det. Men den dagen, den sorgen. Nu ska jag äta fiskgratäng.
Idag är det måndag och jag borde göra läxor läxor läxor. Jag orkar inte, dock. Gjorde lite kemi men sedan sa det stopp, hjärnan hade ingen lust att jobba mer. Ikväll händer inte mycket mer än att jag ska försöka smälta all den goda maten jag fick hos min faster. Mums! Tja, somliga hade ju mycket speciella planer för ikväll men alla kan man inte ta så seriöst. Och man borde inte ta mig särskilt seriöst heller. I alla fall inte såna här gånger : ) Men det kommer en dag, ha-ha. Eller så ändrar jag mig. Från skrivande stund har jag 1 timme och 25 minuter på mig.
Det är inte klokt hur vantar kan ge en bra inspiration.
Jag upptäckte just att det pussel jag började på för en sisådär 5-6 år sedan inte är färdiglagt ännu. Långt ifrån färdiglagt. Men jag har ungefär 1000 bitar kvar och alla föreställer samma sak: skog. Man ser ingen skillnad på ett barr här, ett barr där. Evighetsprojekt som jag inte ids ta tag i just nu.
Sådär, det var dagens meningslösa inlägg. Jag återkommer när jag vet mer om livet.
Fyfan vad skönt att Carola åkte ut i Andra Chansen (dock har jag ingenting emot Andreas Johnson)! Hennes min var obetalbar. Jag och Henrik jublade. Att Ola åkte ut var också helt fantastiskt. De båda personerna som var mest självsäkra av alla där åkte på platt fall. Bra, säger jag. Rätt personer som gick vidare också, konstigt nog (har svenska folket äntligen kommit till insikt om hur man röstar rätt?). Nu hoppas jag bara på att Amy Diamond åker på megastryk i finalen och att vi skickar ett bidrag som faktiskt har en chans till Eurovision. Jag skulle tippa på att Charlotte Perelli eller BWO har störst chans i ESC. Själv är jag inget stort fan av låtarna, men jag tror att vi faktiskt kan få Östeuropa att rösta någon liten röst på oss om någon av de låtarna är med. Dessutom har ju Charlotte varit med i ESC tidigare, och BWO är såvitt jag vet ganska populära även i övriga Europa. Men som sagt, Amy Diamond måste försvinna. Om det är hon som blir den som ska representera Sverige i denna tävling så byter jag land. Uzbekistan låter mycket bra.
Det känns som att jag slösar på lovdagarna. Jag ser bara inte vad jag kunnat göra annorlunda. Delvis kul har man ju iaf.
Nu ska jag mobba Robert lite för att det inte går så bra för honom i allas vårt älskade hatobjekt Guitar Hero III. Sen ska jag duscha, handla lite för helgen och sen ska jag hälsa på min faster vad det verkar. Vad kvällen har att erbjuda vet jag inte ännu, men det lär ju uppdagas. Jag har lust att göra något extremt aktivt men jag vet inte riktigt vad. Snöbrottning, någon? Eller göra en rush upp på Kebnekaise á la kusinen. Kanske borde testa nån gång.
Nu när jag ändå var igång så fint med att skriva så kan jag ju tillägga en del till mitt förra inlägg som skamligt klargjorde hur mycket jag suger på att åka skidor ;)
I alla fall, vi återkom från några dagar i fjällen i eftermiddag och det var skönt att få komma hem. Visst är det mysigt där uppe men hemma är alltid bäst och nu får jag sova i min egen säng - bara en sån sak. Sängarna i stugan är alldeles för mjuka, vilket gör dem väldigt lömska. De är bekväma att lägga sig i, men de har en automatisk John Blund-funktion vilket får en att på något vis snooza sig igenom hela morgnarna - utan väckarklocka! Hur går det till? Ingen vet. Jag vet bara att jag vaknar klockan 7, känner mig helt otroligt pigg och är på väg upp ur sängen. Plötsligt vaknar jag igen av att klockan är 8, och jag förstår inte varför jag inte stigit upp istället för att fortsätta sova. Ett andra försök att ta sig ur sängen påbörjas, vilket också resulterar i att man somnar om och sover en timme till. När man väl lyckats övervinna sängens mysterier så har man smärtor i både rygg och huvud. Ryggen för att sängen är för mjuk, huvudet för att man sover orolig sömn i alldeles för många herrans timmar. Hårda sängar åt folket!
Min dator överlevde formateringen, lite sådär btw. Dock fungerar den ungefär lika dåligt som förut, bara det att den startar lite snabbare. Vårt trådlösa nätverk har dött helt, dessutom. Nu använder jag mig av en två mil lång nätverkskabel istället, snubbelfaktor 10 000. Men men, man tager vad man haver.
Det är mycket på gång nu. Man vet aldrig var man har folk, och man väljer vem man litar på.
Utförsåkning kan vara många saker. För vissa är det ren kärlek när det fallit nysnö, när man vet att snart öppnar backarna och då kan man i vild och hysterisk glädje kasta sig utför branterna och göra än det ena, än det andra. För andra är det mer en plåga. Och ja, jag tillhör snarare den andra gruppen. Varför, kan man då fråga sig. Vi har ju trots allt stuga i en fin skidanläggning där vi spenderar större delen av vårvintern, och det har vi haft i ungefär 8 år. För 8 år sedan började jag alltså åka skidor. Från första början var det spännande, man övade och for omkring och kände sig som kungen av knattebacken så småningom. Kaxig var man minsann! Och bra gick det. Ända tills man gick ett steg till och kom vidare till de stora backarna. Till att börja med var det liften som krånglade. Bökiga byglar - istället för snälla knappar - som inte ville sitta stilla och bara lugnt och fint föra upp en på topparna så man kunde få åka. De skulle minsann vrida sig och vända sig och så fort man var det minsta ouppmärksam så kunde man vara säker på att de tvingade skidan till att skära och tjoff så låg man helt plötsligt ner istället för att stå i liften. De ville gärna piska en lite i ansiktet också så att skidkläderna besudlades med lagoma mängder näsblod som garanterat inte gick bort i tvätten. Nåväl, det var väl bara under det första året som denna järnjungfru till transportmedel var ett problem. Sedan kom då själva åkningen in i bilden, och här sa det stopp. Det var inget fel på utrustningen som man köpt för dyra pengar. Pjäxorna satt som gjutna, skidorna fungerade hur bra som helst, stavarna hade jag visserligen råkat böja lite under mina liftstrapatser men fungerade gjorde de alltid - dessutom är de inte direkt huvudverktyget när man åker. Till och med hjälmen satt bra och skulle skydda både vitala och mindre vitala kroppsdelar mot smällar och obarmhärtiga isande vinddrag. Fit for fight! Sen kom ett Men med stort M in i bilden. Den som stod på skidorna var mindre felfri. Fysiskt sett var jag nog fullt kapabel att svänga och glida och kanske till och med hoppa lite där i början, men psykiskt sett var jag nog inte det. Jag var livrädd. Alla andra susade iväg som oljade blixtar nerför branterna. Min bror, som är fyra år yngre, hade störtloppstävlingar med min morbror och brydde sig inte det minsta om att det gick lite för fort. Och jag stod kvar på toppen och tittade ner. Gled en bit. Stannade. Hatade mig själv, hatade skidorna, hatade backarna. Pappa bad mig skynda mig längre ner i backen. Så himla brant och farligt var det minsann inte, alla andra vågade ju åka. Men fegis-Emelie vågade inte. Det var alldeles för brant, alldeles för högt upp, det skulle gå alldeles för snabbt och det skulle göra alldeles för ont om man ramlade här. Det slutade oftast med att jag gled på rumpan ner, åkte hem efter ett halvt åk och alla hatade varandra. Många tårar, många svordomar och många raseriutbrott har de där backarna fått uppleva. Traumatiskt. Efter att ha genomlevt samma scenarion helg efter helg, år efter år så kom det en tid under 2006-2007 som min rädsla släppte och plötsligt så kunde jag faktiskt åka skidor. Jag tyckte till och med det var roligt, och kunde se fram emot nästa tur dit upp. Extrema framsteg. Sedan kom de nya kraven. Nu skulle det vara offpist, med puder och mysig mjuk, orörd snö! Gärna hoppa och studsa lite också, gör volter och åk baklänges och se till att du riskerar att bryta så många ben som möjligt - utan att faktiskt göra det! Ett slags boule i verkliga livet alltså. Anpassa dig eller åk på smisk! Jag som just lärt mig hantera mina skidor på normalt vis i preparerade backar skulle nu ut i vilda, orörda Moder Naturs sköte. Och, tja... jag kan inte åka offpist. Jag har försökt ack så många gånger, och slagit mig lika fördärvad varje gång. Det är nåt speciellt med det där. Inte för Emeliar. Jag stannade i preparerade nerfarter, trots tjat från många, både släkt och vänner. Bra gick det så länge jag stannade där. En viss backe där, som var lite halvbrant och som alltid har varit min akilleshäl, blev nästan min favorit nu. Sedan, under slutet av 2007 års säsong, så lämnades mina skidor in på en viss restaurering. Slipning och behandling för bättre glid och åkprestanda, hej vad det går! Och så fick jag tillbaka dem och åkte ut i backarna igen. Så kom allt tjorv. De hade slipat mina skidor på nåt klurigt sätt, så att de hackade och skar och levde sitt eget liv. 8693769375 fall och backrullningar senare hade jag gått tillbaka till fegstadiet igen. Skyllde på skidorna, de gick ju ändå inte att åka med. Höll mig till skoter resten av säsongen. Sedan kom 2008. Skidorna hade stått på samma ställe hela sommaren, ingen hade rört dem, de var i samma skick som tidigare. Mindes gjorde jag, försökte undvika slalombacken i största möjliga mån, skoter är ju ändå rätt roligt... Men till slut var det oundvikligt. Under ett visst mått av bitterhet åkte vi till backen. Åkte gjorde jag, och skidorna fungerade relativt bra nu. Dock åkte jag trots allt helt värdelöst, då gamla tiders rädslor fanns där smygande i bagaget, hämmade mig i allt. Dessutom var mitt knä, som jag vridit ur led ett antal gånger, en aning rackligt och benäget att vrida loss sig från sin tyglade plats närhelst det behagade. Den före detta Akillesbacken återgick till sin forna status som just Akillesbacken. Och livrädd var jag. Och då, när jag stod där i liften, så insåg jag att jag avundas, bland många, en viss person i min tyskagrupp. Inte för att han kan åka bra, sånt kan man alltid träna upp, men för att han vågar. Som sagt; utförsåkning är och var inte min grej. Undrans om jag ska satsa på lagomt farliga sysslor istället, som att titta på På spåret eller kanske stickning?
