Emelie

Nu har jag precis kommit hem och det är väl skönt på sitt sätt, trots att jag hade det riktigt mysigt i stugan och inte hade haft något emot att stanna längre. Men jobba måste man och det är väl också bra på sitt sätt kan man väl säga, eftersom det innebär pengar i fickan.

Något som förbryllade mig var att när jag kom hem så låg det en tjock bunt fyrkantiga, mönstrade pappersbitar som var prydligt hopknutna med paketsnöre på mitt skrivbord. Hmm, funderade jag kort, är detta någon slags för tidig födelsedagspresent? Men vem skulle ge mig en bunt bordsservetter på min 18-årsdag? När jag studerade högen närmare upptäckte jag att det inte var servetter utan hamburgerfickor. Jag rusade och frågade pappa varför han har lagt in hamburgerfickor i mitt rum, jag får ju ändå nog av dem på jobbet. Han svarade att han hade trott att det var jag som tagit hem dem från Frasses av någon anledning, och de hade tydligen funnits i huset ganska länge.

Detta är alltså ett litet mysterium. Vem är det som prydligt slår in hamburgerfickor och placerar dem i mitt hus? Vad har denne person för syfte? Är det ett försök att minimera utgifterna för min arbetsplats (vilket ändå inte fungerar för vi använder en annan sorts fickor), eller är det helt enkelt någon som driver med mitt yrkesval som hamburgerflippare? Är det en kärleksförklaring? Ett dolt mordhot? Jag ber den skyldige träda fram så jag får ett svar.

Hej bloggen, nu är det ett tag sedan sist. Det har hänt en hel del under tiden, men jag tar det sen när jag kan använda min egen dator, för då ska jag bjuda på bilder med.

Nu sitter jag i stugan. Har fått handla lite idag, bland annat mycket behövda nya skor (alltså inte såna där skor som jag shoppar ihjäl mig av utan sådana som jag verkligen behöver, vanliga skor för transport mellan platser som är sköna att gå i osv). Dessutom har jag köpt trosor, 2 koftor, en locktång, hårsprej, värmeskyddsprej, body lotion, body scrub, lösögonfransar, med mera, med mera. Det mesta var på rea så det blev inte ens särskilt dyrt (särskilt inte med tanke på att mamma sponsrade delar av det, hihi), men idag var jag en duktig shoppare ansåg jag.

Nu håller batterierna på att ta slut här så jag får nog lägga ned. Lika bra var väl det, för jag kommer inte ens på nåt att skriva. Välkommen tillbaka till vardagliga och synnerligen meningslösa inlägg! Som det ska vara, alltså.

Nu har jag jobbat färdigt för veckorna, blir eventuellt att jag tar helgpass nu eller hoppar in för någon annan. Men först: hejdå Kiruna!

Åker nu till PDOL, sen till stugan i sisådär en vecka och det ska bli riktigt skönt. När jag kommer hem är det väl bara att sätta sig ner och vänta på att fylla år, inte så värst länge kvar nu.

När jag sitter här och tittar ut så noterar jag just att löven på träden redan har börjat bli gula på somliga ställen. Vad fan är det här egentligen? Usch, det är bara så himla deprimerande. Tillbaka till Spanien vill jag!

Här sitter jag mitt i natten och dricker O'boy. Det var bara så himla längesedan sist.

Jag har idag lyckats få bort mitt arbetspass på fredag. Ett hinder avklarat. Jag blev så lättad så hela arbetspasset gick som en dans, och för en gångs skull var vi färdiga i tid. De där jobbiga människorna som kommer in och beställer två minuter innan vi stänger (och när vi redan börjat städa bort allt eftersom det varit dött i en halvtimme) kom ju såklart som ett brev på posten, men det är ju inget ovanligt direkt. Vi löste det ändå tror jag, och var alla på ett ganska gott humör.

Jag förundras fortfarande över gubben, ~65-70 år, som kom fram till mig igår när jag höll på att byta sopsäckar.
Gubbe: Jaha, här sätter de dig att göra skitjobbet minsann.
Jag: Nja, någon av oss måste ju göra det och vi turas ju om, idag råkade det som bara vara min tur. Vi får ju betalt så jag klagar väl inte.
Gubbe: Jaha...
(Någon minut passerar medan gubben betraktar mig i mitt arbete)
Gubbe: ...ja, fast egentligen är det ju inte rätt att vita kvinnor ska behöva jobba över huvud taget.
Jag (mycket ställd av detta plötsliga uttalande): Eh... hehe...
Gubbe: Ja men ha det bra, hej med dig!

Somliga kom tydligen aldrig ur kolonialismen.

Igår kom jag hem från Spanien. Det var mycket ledsamt, jag hade med glädje stannat i 100 år till. Lite brun har man blivit i alla fall, det gillar vi.

Idag var jag och Jenny på stan för att fika. Plötsligt kommer tre tjejer fram till oss, två av dem var franska, och började intervjua oss om livet i Kiruna. Filmade gjorde de och allt. Kanske vi blir superkändisar i Frankrike snart?

Usch, nu slökollar jag tv istället för att göra något vettigt. Men det känns ganska bra ändå, idag har jag ingen ork.

Jag ska vara färdig för avresa om 2 timmar och 15 minuter. Jag känner mig förbannat stressad. Nu ska jag duscha i alla fall, sen får vi väl se vad som händer.

Om jag får tag i dator med internet där borta så ska jag bjuda er på uppdateringar. Om nu någon vill läsa ens. Kanske hittar jag min drömkarl i den spanska natten?

Jag gjorde nog mitt livs misstag alldeles nyss. Jag hade ätit lite av min Ben&Jerry's, men skulle spara en del och sätta in det i frysen igen. När jag står i köket så börjar jag hålla på med en massa grejer samtidigt; koka kaffe, svara i telefon, ta på mig en långärmad tröja, planera middag för morgondagen... Etc. När jag sedan är klar med detta sätter jag mig i soffan för att läsa lite. Går ut i köket lite senare igen, och upptäcker till min fasa att jag aldrig ställde in glassen i kylen, utan den har stått och smält på bänken.
Desperat försökte jag sleva i mig det sista av glassen innan den skulle vara bortom all räddning, men det var bara sås kvar... Hur deprimerande är inte det?

Idag har jag funderat lite på hur jobbiga I-landsproblem och andra vardagsproblem faktiskt kan vara. Trots att det känns tragiskt att gnälla på sådana här saker så är det ändå grymt störande när de inträffar. Några riktigt jobbiga sådana är:

• ...när en grupp människor går tillsammans, men går inte i en klump utan mer som på en rad, så att de tar upp all plats på gångstigen, trottoaren, korridoren, trappan eller vad det nu kan vara. Dessutom rör de sig framåt i ungefär 0,00002 km/h, så olyckliga bakomvarande människor som har bråttom (t ex jag) inte på något vis lyckas passera. Detta sker ofta på Coop, av någon anledning.
• ...när det blåser medvind och allt hår flyger fram och fastnar i munnen, näsan, ögonen eller helt enkelt ligger och kittlar mot kinderna och halsen. Detta tillstånd förvärras dessutom markant om man råkar ha läppglans eller lypsyl eller liknande på läpparna, då fastnar det dessutom.
• ...när man är ute och går någonstans och hör att någon går ikapp en, men denne person går aldrig förbi en utan anpassar farten efter ens egen när det är ungefär en meters mellanrum kvar. Stegen bakom en är otroligt stressande.
• ...att man alltid lyckas hamna i den kortaste kassakön när man handlar, men den tar ändå längst tid.
• ...när folk i affärer, restauranger eller liknande ska betala stora summor med småmynt, alternativt tjorva med rabattkuponger. Det är sådana som ni som gör att de korta köerna alltid tar längst tid! Man borde skapa separata kassor för långsamma människor.
• ...att man blir fet av den goda maten
• ...att Jamba och liknande företag faktiskt får finnas - och att det finns folk som faktiskt köper deras produkter. Plus att de därefter låter telefonen ringa på allmänna platser. Jag förstår faktiskt Georg i det här avseendet.
• ...telefonförsäljare.
• ...att det gör så förbannat ont i ögonen när man somnar med linser - och att jag alltid lyckas göra det.
• ...att det aldrig är något bra på TV när man är som mest uttråkad och behöver döda tid.
• ...att kaffekoppar med guldkant inte går att värma i mikron. Det är oftast dessa jag alltid lyckas glömma bort att dricka upp också, så att de blir kalla.
• ...att hänga tvätt när en massa strumpor har tvättats. Att stå och para ihop strumpor efter tvätt är något av det värsta jag vet, det tar en evinnerlig tid och det blir ändå bara fel (nej, jag har inget fel på synen eller något men ungefär 90% av alla våra sockar är svarta och ganska exakt likadana).

Jag hade kunnat fortsätta i evigheter. Men tyvärr måste jag gå och hänga tvätt just i detta nu. Jag har just kört en tvätt med mörka kläder, vilket innebär att jag måste ta itu med just det problem jag sist nämnde här i listan. Brr...

Om ca 2 timmar ska jag och jobba igen. Jag slutar kl 19.00 och sen ska jag väl hem och dö på soffan som vanligt. Fast skulle behöva städa mitt rum, tvätta upp lite kläder och kanske börja packa så smått.

Inatt drömde jag att jag körde traktor (?) och plötsligt så kom det in en massa ormar där jag satt och körde. Hur många som helst, det var bara en enda massa av slingrande saker på golvet, och jag flydde ut. Utomhus blev jag attackerad av fåglar och en galen hund istället. Jag är egentligen inte rädd för något av dessa djur men om de attackerar en sådär så tycker man väl inte att det är så trevligt. Tror jag är ärrad av kråkmassakern (se föregående inlägg) och grannens galna hund som jag vet kommer slita halsen av mig den dagen den inte är ordentligt kopplad. Ormarna vet jag inte var de kom ifrån, kanske Moder Natur bara vill att jag ska visa henne lite mer respekt?

Uff, jag vill ha mina pengar från mina serveringsjobb samt från när jag jobbade åt kyrkan första sommarlovsveckan. Men jag måste vänta i evigheter, jag hatar att vara fattig.

Idag har varit en ganska seg dag. Har sovit till och från eftersom jag inte sov så värst gott inatt, jobbat, spelat kubb med de andra från Frasses, blivit uppäten av alla myggor och flytt från en farlig insekt som tagit sig in i huset.


Det som var mest spännande idag var att jag höll på att bli mördad på vägen hem från jobbet. Jag gick på en gångstig, och så sitter det en kråka i ett träd lite längre fram, och den skriker och kraxar så den håller på att storkna. Jag brydde mig inte särskilt mycket om den utan passerade lite lugnt. Kråkan börjar då skrika ännu mer hysteriskt och ungefär en sekund senare dyker dess kråkkompis också upp, sätter sig i ett närliggande träd och börjar skrika den med. De hoppar lite från träd till träd och nästan förföljer mig med sitt skrikande skrän.

Då ser jag att det sitter en till kråka mitt på gångstigen en liten bit framför mig, med en lite annorlunda färgskala, antagligen så var detta en kråkunge med väldigt överbeskyddande föräldrar. Jag närmar mig kråkungen och är så illa tvungen att passera den. Ungen fattar inte bättre utan sitter bara tyst och stilla och tittar på mig med sina lömska kråkögon.

När jag är ungefär en meter från ungen så brakar helvetet lös. Kråkföräldrarna skriker så de håller på att gå i bitar och en av dem dyker plötsligt ner mot mig och är ungefär en centimeter från att dyka rakt på mitt huvud för att därefter slita ut mina ögon, knipsa av förbindelsen mellan mina hjärnhalvor eller något annat diaboliskt kråkknep som de kunde tänkas komma på.

Den var helt galen och jag tror inte jag känt mig så hotad av ett djur i hela mitt liv (om man bortser från när jag blev puffad på handen av ett litet leksuget lamm i Norge en gång när jag var jätteliten, och sprang så jag nästan flög hela vägen hem till stugan), så jag sprang i vild panik för att inte behöva uppleva en verklig version av filmen Fåglarna.

När jag kom hem så blev jag istället arg. Är det så svårt för kråkjävlarna att placera sin handlingsförlamade unge på ett lite lämpligare ställe? Jag har nu förklarat krig mot kråkorna. Synd bara att de är förskräckligt smarta djur, i alla fall enligt Illustrerad Vetenskap (tyvärr kan man inte läsa artikeln här utan att vara prenumerant, men det var ganska skrämmande). Nå, även om de må vara smarta så ska jag överlista dem. I värsta fall får jag ta till kärnvapen.

Festivalhelgen är som vi alla vet till ända, och jag har inte riktigt tagit mig tiden att ge en bra rapport från detta. Eftersom ärendet redan är bara so last week så blir det bara en kort sammanfattning här tänkte jag. Faktiskt så kort att jag bara tänker bruka mig av ett fåtal meningar.
För det första: Var fan har alla hållit hus under helgen? Har inte träffat många alls, tråkigt nog.
Och för det andra: "Hej, kan inte jag få numret till din röv?"

Inatt har jag drömt att insekter av olika slag har invaderat mitt rum. Bland annat en svärm av getingar. Det var så verklighetstroget att jag faktiskt tyckte mig höra getingsurr i rummet när jag låg och velade i det där mellantinget mellan sömn och vakenhet. Detta resulterade i att jag vaknade på ett sådant där stereotypiskt sätt som bara sker i B-skräckisar - personen med en läskig mardröm sätter sig tvärt upp i sängen medan han/hon skräckslaget drar efter andan, och stirrar skrämt ut i rummet bara för att upptäcka att det inte är någon där. Det var min morgon det.

Mina ögon svider konstant för tillfället. Det känns som att de har förvandlats till sniglar som någon har lagt salt på, de liksom löddrar och löses upp sakta men säkert. Snart blir jag blind :(

Nej hoff, nu måste jag sluta skriva ovettiga saker här och istället lämna datorn och göra andra ovettiga saker. Jag behöver storstäda mitt rum, men jag är så seg att det aldrig lär bli av. Och ikväll kommer jag somna så hårt efter att ha arbetat och därefter spelat kubb med de övriga anställda. Tror jag ska sova i en vecka faktiskt.